Artikkelens deler; Sulitjelma På skidor til Sulitjelma Naturen vid Sulitjelma De första gruvarbetena Gruvbesök I Fagerlid Läkarevården Hur man lever ..... Ett storartat arbete Tilbake

Ett storartat arbete     Et storartat arbete har det varit, som här gjorts. Under den korta tid, som verket kan sägas ha varit i egentlig och energisk drift 4 år har man åstadkommit fast otroliga ting. Här var för några år sedan ett annat Furulund och Fager­lid än nu. Här var då en öde fjällhåla. Här fanns inga kommunikationer. Här fanns icke de behövliga bostäderna. Här var jungfrumark och ödemark.    Arbetet började i stor skala, innan ens arbetarna hade baracker att bo uti. Det var sommar. Under det en del knackade och minerade i bergen, byggde andra hus. Folket inlogerades på högällar, hos en och annan nybyggare i trakten, eller på något annat sätt. Rådlöshet fanns icke till och har ännu icke stuckit fram sitt slappa huvud. Sin mat kokade folket vid öppna eldar på Furu­lunds strand. Matgrytornas rökar stego från många här­dar samtidigt upp emot skyn.     Det var en målerisk tid i Sulitjelma.    Det låg och ligger ännu över Sulitjelmafolket en an­strykning av entusiasm, av kärlek till deras gemensamma skapelse. De veta, att de gjort mer på dessa fyra år än någonsin uträttats under liknande tillfällen vid liknande anläggningar, och detta gör, att de fått denna kärlek till torvan, som stadigt ger nya krafter. Mitt omdöme om vad jag sett, kan jag gärna som värdelöst skrinlägga, men den enstämmiga beundran, som från de mest kompetenta håll uttalats, har ett vägande värde: på intet ställe, i intet land och vid ingen gruva har gjorts mera eller bara ma­ken till det, som här uträttats med ogynnsamma kommu­nikationsförhållanden, ogynnsamt klimat, ogynnsamt - allt möj1igt.    Men ordet omöjligt har icke fått finnas för dem, som lett arbetena här, och omöjligheter ha för de ledande, kraftiga viljorna i Sverige icke existerat. Hela anlägg­ningen smakar något av genialiskt. Först tänker man på den, som trots andras misslyckanden såg möjligheter, och den, som hade tillräcklig divinationsförmåga för att våga den stora risken och sedan visat sig kunna hålla den gott i sin hand och slutligen på dem, som mottagit orderna, utan att knota, och var i sin stad ordnat arbetet, undvikit att upprepa en olämplighet från en annan gru­va och nödtvunget blivit något av nydanare var för sig och sitt.    Historien om en del funktionärers liv den första tiden skulle bli lång, om man skulle kasta sig på den: om huru de traskat över fjäll, sovit i roddbåtar svepta i sina illa medfarna pälsar, levat på ost, bröd, smör och kaffe, då det varit omöjligt att i den fattiga trakten uppdriva mat o. s. v.     Där förr ett senfotat bud bragte order och brev, går nu telefonen och Sulitjelmaverket har gott om linjer; de utgöra nu tillsammans fulla nittio kilometer. Två växelskåp, i kontorsbyggningen förmedla samtal mellan 27 apparater, alla av L. M. Ericssons i Stockholm tillverkning.    På sitt område har bolaget tre poststationer: Fineide, Skjönsta och Sulitjelma. Verket har 600 kronors ersättning för att befordra posten den långa och vintertid vanskliga vägen tre gånger i veckan. Staten betalar icke mer. Det blir förlust för bolaget, men det betyder ingenting.     Mängden av tidningar ock brev är ansenlig. För varje postdag går en mängd penningbrev från arbetarna härstädes. En och annan gång har dess antal gått upp till hundradet, enligt postanteckningar värda mer än I5.000 kronor. Då år 1892 härifrån av arbetare och andra avsändes 2.734 penningbrev, gick förra året 3.277 stycken.    Verket har för sin räkning monopoliserat handeln i Sulitjelma och använder monopolet till konsumenternas nytta. Bolaget är visst på betalning av sina kunder och kan därför - trots den långa frakten lämna sina varor billigare än handlare i Bodö. Och osund konkurrens med skuldsättning och utsugning förebygges. Den årliga omsättningen är omkring 225.000 kronor.     Se här hur mycket man förtär av ett par tre nödvändighetsvaror: 35.000 kilo socker, 10.000 kilo kaffe, I2.000 kilo ost och 225.000 kilo bästa mejerismör. Margarin finns ej. Färdigsydda kläder säljas för inemot 30.000 kronor. Till handelsaffären hör ett bageri, som levererar det mesta av allt brödet. En à två gånger i veckan tillhandahålles arbetarna färskt kött av verkets slaktare.    Handelsföreståndaren har till sitt förfogande tre biträden och en magasinsdräng och bebor en elegant dublett i lokalens övre våning.    Naturligtvis har verket en mekanisk verkstad, försedd med nödvändiga maskinerier, och ett gjuteri med dito.    En större snickareverkstad har ständig sysselsättning och likaså de manga smedjorna.    Hantverkare finns gott om av alla slag.    Slutligen må ej glömmas, att verket äger fem små ångbåtar, som dels gå med passagerare, och dels ock huvudsakligen sysselsättas med malmtransporter.     Ja, här har arbetats och här arbetas!    En annan sak: Man tror gärna, att praktisk skola under åratal, stödd på bokstudier, kan göra en gruvman viss på, om han har att göra med en lönande gruvfyndighet eller icke. Men icke så alldeles. Då vår Herre lät ådror av malm löpa genom fjällens gråsten, lät han vara att skriva någon på näsan sitt schema för den eller den slags förekomst. Man får alltså vackert låta bli att göra som andra gjort i en annan gruva vid analogt fall. Dylikt är icke att rätta sig efter. Det kunde förstås gå bra, men lika lätt kan det gå långt ifrån bra.     Är ingenjören en jägare, så är malmen en räv. Han kan försvinna på ett ställe och framträda på ett nytt, egendomligt. Att icke kasta bort för mycket pengar på gråbergssprängning under jagandet är då en viktig sak, som är svår att lära. Somliga lära det aldrig.    Ett är visst och sant: ingenjören får aldrig glömma sitt huvud hemma, då han gör besök i gruvan. Han behöver det oftast.   (C) Sulitjelma historielag