Artikkelens deler; Sulitjelma På skidor til Sulitjelma Naturen vid Sulitjelma De första gruvarbetena Gruvbesök I Fagerlid Läkarevården Hur man lever ..... Ett storartat arbete Tilbake

Gruvbesök     Nu släppa vi pa en stund siffrorna. Vi skola se ett par gruvor med en målares ögon. Var säker på, att iakttagande ögon här i Sulitjelma många gånger hava en festmåltid!    Vintersol över Sulitjelma! Blekstillt! Mild luft. Det är en dag på besök i Ny Sulitjelma och Giken.    »Troldhoppan» är en släde, som man icke gärna glömmer . Det är en stor, stoppad kälke, som rymmer 6 grenslesittande män och likafullt icke väger så mycket som en kappsläde. Markskeidern, som skulle vara min ciceron, befallde fram denna tingest och hästen Borken.    Vi åkte präktigt ett stycke efter Langvands strand och nådde den skarpa Gikenbacken. Där backen var beskedlig, sutto vi som vanligt; där den lutade skarpt, vände vi oss och åkte med ryggarna före, bekvämt och bra.     Vår väg skulle föra oss nära 500 meter högt, innan vi voro framme vid en av de intressantaste gruvorna i Sulitjelma. Makligt gick det uppför i solskenet. Fjällen kring Langvand blänkte i snöns mest stickande glans och markskeidern (= gruvingenjör och underjordisk lantmätare) talade om, huru man bar sig åt vid vinskörd i hans hem i Rhenprovinsen, till dess vi båda blevo törstiga.    Efter hela vår väg mot himmelen träffade vi snöskottare, som gjorde ett slags väg så gott det kunde ske i den ofta mer än tio meter djupa snön. Ett järnvindunder till ångpanna skulle den samma vägen mot höjden som vi, en 10.000 kilos järnklump uppför en sådan backe, med ibland en lutning av en fot på två eller tre.    Markskeidern berättade, att det icke blev någon ordning med matlagningen, och att bränslet blev för dyrt däruppe i Ny Sulitjelma, och att ångpannan var avsedd för båda delarna. Bara frakten uppför de här backarna beräknades till flera hundra kronor. Frakten från Fineide över sjöarna och fjällen (två hästar och en mängd dragande karlar) hade överstigit 1.000 kr. En illustration en liten till berättelsen om de svårigheter, som medfölja storindustri till fjälls!    Långt om länge, och sedan vi mitt på vägen passerat Giken, kavade Borken oss uppför sista branten, den berödmda, den allvarliga Haukabacken, östanstormens backe, en backe, som allaredan har en historia.    Här är en stråkväg för stormen, det ställe på hela Sulitjelmaområdet, där östanvindens buse brutalast far fram.     Här hopade den sådana massor av snö i den ränna, där linbanan går fram, att man första året måste gräva en tunnel i snön får banans ostörda arbete och det andra året bygga en 130 meter långt trätunnel.    Här bredvid var det, som den där karlen dog i snön, några hundra fot från baracken. Han gick icke vilse, förirrade sig icke, men han orkade icke sticka genom stormen, som kylde hans blod, tills det blev is.    I fjor hände sig att en dylik storm jagade fram denna led under åtta dagars tid, varunder ingen kunde taga sig fram. Och så blev man utan mat i de två kaserner, som stå uppe i denna ödsliga kittel i fjället. Mitt i omöjligheten att bringa hjälp anmälde sig en man att våga försöket, och han lyckades tack vare den starka och vana hästen. Ty då stormen låg på som starkast, måste mannen hålla sig fast bakom en låda på släden.    Här uppe är det också, som man fastsurrat en kasern med järnlinor i klippan. Det behövs.    Här stå vita höjder runt omkring den ödsliga kitteln. Bakom en av dem ses en av Sulitjelmatopparna. Mitt i kitteln två hus som medelpunkt och en linbana som radie.    Några svarta gestalter gingo emellan gruvöppningarna (inbäddade i snö) och kasernerna. Ett par raggiga getter stodo i en snödriva och tuggade. Boskap på ett högfjäll i mars! Kvinnor och barn tittade i dörrar och fönster.    Av det ovanda i denna fjällens vinterödslighet, av de tysta svarta männen och det trista i stämningen känner man sig stukad. Jag blev det yttermera av markskeiderns frukostkorg, som togs fram, då han såg, att jag var mogen för en ny stukning.     Så mycken god mat - och - det är sannerligen gåsleverpastej! - och på min ära rödvin!! - och -  och - cigarretter - - och!    Gruveöppningen hade råkat att bli åtskilligt inbäddad under vinterns lopp. Då vi, försedda med de vanliga gruvlamporna, skulle gå in i Sulitjelmas innandömen hade vi en lång, krokryggig marsch genom en lång, stigande snötunnel. Det smakade av skoltidens snöfästningar och ännu mera av livets sträv i mandomsåren. Så gingo vi efter varandra, medan lampskenet lät flammor av rodnad komma och gå på snövaggarna. Vi mötte folk med lampor som vi, och alla de i Nordland beryktade »Sulitjelmasluskarna» hälsade artigt och gåvo plats. Snart gingo vi inne i stollen (stoll = en gruvtunnel) och följde denna mot ett matt blickande ljus någonstädes långt inne i berget. Snart grenade sig stollen. Vi gingo till höger och uppåt, mötte sent omsider och efter många passerade stollförgreningar en - sal! En sal med högt valv, skrovligt, lutande, oregelbundet, och i salens ena ända en väldig hög malm, på vars krön några arbetare knackade med släggor eller borrade i bergväggen. Deras lampor hängde på utsprång i fjället, blickande som blodsprängda ögon.    Malmens gångar äro ibland vidlyftiga, och i synnerhet i Sulitjelmagruvorna äro de det. Stollarna äro där­för icke alltid raka, utan man går framåt med stollar och uppåt med utvinning av malmer. Därför var det som en del arbetare hamrade på bergväggen uppe vid salstaket, medan en del andra som bäst arbetade på ny tunnel någonstädes nere i salen.    De sågo icke så missbelåtna ut dessa arbetare, som hade sin verksamhet långt inne i ett fjälls innandöme, långt från anhöriga i Sverige eller Norge, inkasernerade under sina vilotider i de två barackerna i fjällkitteln, vid en storm nästan avstängda från manskligheten. De vänja sig hastigt vid det underjordiska arbetet och lära sig tycka om det. Många arbetare häruppe tycka bättre om att flamra inne i ett gruvschakt än att ha sitt arbete ute, i synnerhet vintertid. Snart börja de också intressera sig för och förstå sig något på malmen, som de ihärdigt förfölja dag efter dag.  Men tystlåtna äro de. De röra sig som spöken i den egendomliga belysningen, och man hör sällan något annat än knackningarna.    På annat sätt i Gikens gruva, som besöktes vid middagstid, sedan vi åter passerat Hauckabacken och sett något på den 2 1/2 kilometer långa bibanan från Ny Sulitjelma, som på 1.700 meter av sin längd har ett fall av 470 meter, med stolpar av intill 25 meter och mera.     Var utsikten från Ny Sulitjelma ödslig var den från Giken både livlig och vacker. På sommaren skall här vara vackert med besked.     Från en fjällplatå störtar sig Giken-älv i ett vackert fall utför en lodrät stenvägg av ansenlig höjd (omkr. 60 meter), den samma stenvägg, som ett antal meter från fallet öppnats av Gikengruvans stollgångar. Ovanför detta vattenfall är ett annat och nedanför en mängd under den flerhundrametriga väg, som älven har att passera til Langvand.     Älven  får göra nytta som sig bör. Den driver nu, sedan dess vatten fått hjälp av Lommiälvs, två turbiner, som i sin ordning driva en dynamomaskin för elektriskt ljus och en större luftpump – en s. k. kompressor - som levererar luft till 8 borrmaskiner.    Giken med dess vackra anläggningar gjorde ett livli­gare och framför allt gladare intryck än Ny Sulitjelma. Här bullrade luftpumpen så att man icke kunde göra sig förstådd annorledes än med händer och grimaser. Här rasslade linbanans järnkorgar under sin oavbrutna vandring upp och ned för höjden. Runt omkring stodo vackra träd och berättade om sommargrönska.     Då man går in i Gikengruvan, tager man icke lampa med sig. Man följer den 270 meter långa Olavsstollen, som under 200 meter går i rät linje, belyst av elektriska lampor, placerade på 25 meters avstånd från varandra. Man har icke så släta väggar, tak och golv som i Stockholms Brunkebergstunnel, men här är större trafik och egendomligare liv i en belysning mycket stilfullare än i den berömda huvudstadstunnelns.     I stället för att möta män, som sköto malmlastade vagnar framför sig på skenorna, blev man överraskad av en häst långt inne i berget, en lustig, vitögd, vitnosig häst, som hade något av glad bondget i blicken.    Krokiga slangar vägledde oss till en sidostoll, där snart regelbundna hesa stönanden läto höra sig: man tänkte på ett förkylt vidunder, som skrattade inne i fjället. Det var en borrmaskin, som drevs av komprimerad luft, en pjäs, som såg riskabel ut, men som också syntes vara både lydig och villig. På några meter borrade han ett halvmeterdjupt hål med stösta lätthet. En man skötte den uppstöttade lilla maskinen, och en annan hade fullt upp med att slå vatten i hålet. Eftersom man hin­ner in i fjället skruvar man endast på ett nytt stycke slang, och det lilla odjuret är färdigt att förfölja malmgången ända innerst i det innersta!     »Händer här några olyckor?» sporde jag.     »Både nej och ja», svarade man mig. »Vi akta oss för sådana möjligheter så gott vi kunna och ha varit lyckliga hittills. Under de år verket gått har icke inträffat mer än ett olyckstillfälle med dödlig utgång. Det var i Ny-Sulitjelma; en arbetare knackade på ett block i stollens tak och hade icke sett efter, hur stenen var byggd. Då den lossnade, krossade han i sitt fall arbetaren.»     »Och detta är det enda?»    »Nej, småting kunna ofta inträffa såsom i varje gruva, men dä är det icke olyckan, som är framme, utan vårdslösheten. Ett finger kan komma i klämma, en fot sitta emellan - och så kan folk aldrig lära sig att vara för­siktig med dynamitknallhattar och slikt. Men liv och lemmar har Sulitjelma per år kostat mindre än något annat gruvföretag av dess storlek.   (C) Sulitjelma historielag