Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, 10/8-15/8 1895

På skidor till Sulitjelma

    Hur man lättast kommer hit från Sverige är jag icke fullt säker på, men vill tro, att det sker bäst från Kvickjock över Varveke o. s. v.  Annars begagna hit tillflyttande svenska arbetare många vägar över gränsen, alla utmynnade i en dalgång innanför en fjord, komma därpå sjöledes till Bodö, varifrån lokalångare föra dem in genom Salten- och Skjærstadfjord till Fineide, Sulitjelmabolagets lastageplats.
   Från Fineide har man bolagets utmärkta kommunikationsled längs en av de härligaste färdeleder i Nordland, och det vill säga mycket: ångbåt över Nedre och Övre vand, därifrån järnväg till Langevand, hvarpå ånyo ångbåt över Langevand till Furulund -  och där är man framme.
   Vintertiden äro sjöarna ovanför Fineide tillfrusna, men man åker bra och franikommeligt med bolagets postförare, om man icke vill gå på skidor.
   Sjöarnas stränder stå mångfaldigt originella i skog, stenmurar, branter ooh konkaviteter. Järnvägen slingrar sig fram i den vildaste och trängsta högfjällsdal man gärna kan se - vid varje kurva bjudande på någonting rart och vackert, ibland till och med leende, men alltid med fjällens allvar bakom och över.
   Vattenfall möta med en kullerbytta, och forsar fräsa förbi, eller vattnet rinner lugnt i den smala älv, vars alla slingerbultar järnvägen följer mellan Langvand och Övre vand.
    Vid Fineide, där en stor ångare lastar exportkis, ser man, att man icke är kommen till en ödemark, utan till ett verksamhetens ställe. Här är telegraf och telefon. Här är ordentlig kaj, vilket man saknar till och med i städer och större »ladesteder» i Nordland; svenskarna vilja ha bekvämlighet och undvika krångel. En rälsbana visar, huru kisen från det strax ovanför belägna Nedre vand fraktas hit. Den lilla strömmen från vattnet till fjorden är nämligen icke trafikabel.
    Skidorna på!
    På ett par minuter passerade jag det korta stycket till Nedre vand, fäste uppmärksamheten vid en ångkran för malmlyftning, iakttog ett muddringsarbete vid kajen och begav mig ned på sjön.
   Där var dåligt skidföre och isande motvind, som kylde intill märgen. Ännu sämre var föret på det ansenliga Övre vand. Denna östanstormarnas illa kända tummelplats var nästan fri för snö. Vinden låg emot och slängde mig ofta långa stycken tillbaka.
   På det sättet strävade jag i den begynnande natten på väg mot Kölen och högfjällen. Det är för resten ingenting att tala om, att jag förfrös ett par fingrar och åter fick liv i dem, och att jag i den kolsvarta natten hann Skjönsta och utkördes ur den smutsigaste bondstuga jag hittills sett i Norge. Käringen sade, att jag var för fin!
   Jag hade klart för mig, att jag måste gå på mina tunga skidor hela natten över de branta fjällen och kanske i morgningen nå Sulitjelma, så vida icke händelsevis vargarna - nåja!
    Räddades av bolagets expeditör i det ensliga, kittelbygda Skjönsta,  - fick mat och logis.
    Här är jårnbanans nedre ändpunkt; här är också poststation, telefon, lokomotivstall m. m.
    En del forbönder i verkets tjänst övernattade här, slamrade litet på morgonen med plank och annat, pratade ett främmande tungomål och begåvo sig i väg - icke efter banlinjen, som är svår att hålla körbar på vintern, utan efter en slingrande, svindlande väg över högfjällen till Langvand. Om en stund åkte jag förbi dem, ehuru det icke gick så fort för mig. Deras hästar stannade med sina lass varannan minut i de branta stigningarna.
   Uppförsbackarna voro envisa. Varje ny svängning visade en ny höjd att taga. Sulitjelmatopparna blänkte i sol och maskerade avståndet. Svetten lackade. Östanvinden bet i det blöta skinnet.
   På en gång bar det utför, icke hövligt och beskedligt, utan brutalt och nyckfullt. Jag lossade på bindslena - kände mig själv och mina djuprefflade ångermanländska jätteskidor av fetaste furutju.
    Då de få se en utförsbacke, bli de besatta av Belzebub. De ränna i väg, utan att se till höger eller vänster, söka de älskade bråddjupen med blixtens hastighet och föra den olycklige med sig. En och annan gång räddar man sig från döden genom att kasta sig omkull.
    Ibland - bäst man sympatiserar - sker en oförmodad skilsmässa och man tar var sin väg. Skidlöparen gör en mängd hopp och kullerbyttor i luften liksom av glädje. Liksom, - ty han hinner icke att vara glad just då. Efteråt är han det, om han lever.
    Det är nu icke mera om den saken. Jag kom till frukost i Sulitjelma med livet i behåll och glömde vid svenskt språk och svensk matsedel att vägen gått ovan molnen och på kanten av bråddjup.