Andre artikler;

Strejk vid Sulitjelma
Internationällt tältlif
Isbræmålaren
Den stora grufolyckan

Artikkelserie om Sulitjelma

Tilbake

DEN STORA GRUFOLYCKAN I SULITJELMA (1. sept. 1895)

    Sulitelmaolyckan har, som var att vänta, fått sitt efterspel i en större rättegång, som för närvarande pågår i Bodö med stor och vidlyftig apparat och med många högtidligheter och hårklyfverier. Det är lagmansrätt (jurydomstol) som har saken till behandling.
    Jämtlandspostens korrespondent meddelade strax olyckan skett (1. september 1895) en kort underrättelse, som i så måtto var felaktig, att det icke var sju- eller åttahundra kilo dynamit som exploderade, utan mellan 11- eller 1200! Dessutom en sats knallhattar, ett fat gasolja och ett eller två fat rapsolja.
    Alla dessa farliga ting voro brakta tillsammans i en öfvergifven ort i Giken grufva - hvem som bär ansvaret därför är juryns sak att afgöra. Anser juryn någon skyldig, blir straffet ett par års straffarbete, lindrigt nog för två människolif.
    Sulitelma grufvor äro, med undantag af en, belägna i det fjäll, som kan sägas vara Sulitelmatopparnes fot. De ägas af ett bolag med helt och hållet svensk styrelse och af till två tredjedelar svenska inträssenter. Aktier för 1 million befinna sig i tre rika och missnöjda tyskars händer. Största svenska deltagare äro konsul N. Persson i Helsingborg och profässor Hj. Sjögren i Stockholm, den lycklige mågen till hr Ludv. Nobel.
    Ett års tid ha förhållandena vid Sulitelma varit besynnerliga. Värkets direktör, den humane och som bärgsman framstående Corneliussen, fick en assistent från Amerika, en svensk vid namn Olof Wenström, den som nu sitter kall och askblond i de anklagades kätte tillsammans med den stigare, som satte luntan till det stora skottet.
    Wenström fick på sin lott, som souschef, driften af grufvorna, dock så att han skulle vara underordnad direktören och alltid konferera med honom - hvilket han låtit bli.
    Nu vändes ett blad i boken och började s ett nytt kapitel i den inträssanta historien om Sulitelma.
    Förr hade intet missnöje hörts från arbetarne, och grufingeniören hade icke haft bruk för andra vapen än en liten pännknif för sin blyertspänna. Men amerikanaren bar revolver, drog fram revolver och visade revolver för att göra sin mening kraftigt gällande mot arbetarne. Vi visste det alla i Sulitelma, att den bleke amerikanaren med de förunderliga historierna om de fortplantningsdugliga mul- åsnorna och hästen, som helskinnad sprang genom ett tjockt träplank, en och annan afton själf sprungit efter vägen däruppe med en obeväpnad arbetare efter sig.
    Då under tre föregående års drift endast tre människor satt till lifvet i grufvorna och detta genom egen oförsiktighet, har under W:s enda är sju man omkommit, måst på grund af besynnerliga anordningar i "grufbygningen".
    I fjor strax före jul och endast ett par tre månader efter W: s tillträde uppstod en stor sträjk i Sulitelma. Arbetarne uttalade då sitt missnöje med Wenström, men lugnades och återgingo i stor mängd till arbetet genom direktörens och kontorschefens besinningsfulla uppträdande.
    Det är denne grufingeniör, utan examen, som i en inspirerad artikel i den afsomnade Stockholms Nyheter kallades för "den oskyldige svensken".
    Olyckan var icke så oväntad, ehuru man icke väntade en af det slaget. Ras i grufvorna hade icke varit så sällsynta på sista tiden, och man undrade hvad som härnäst skulle komma.
    Jag skall aldrig glömma den 2 september, då jag med värkets läkare kom upp till Gikenbaracken och fick se en stillsamt förbitt- rad arbetareskara, som talade tyst och icke kunde slita sina ögon från det uthus, där de olyckliga kamraternas lik lågo, till det yttre oskadda, men så döda som något lik varit.
    Wenström, som fått bud på morgonen, hade ridit ditupp, men antagligen till följd af de ansiktsuttryck, som mött honom, låtit detta vara detta och omedelbart fortsatt sin väg.
    Sedan vi sett de i lergrå grufkläder klädda liken gingo vi in i grufvan genom den annars - men icke nu - af elektriskt ljus upplysta Olofsstollen. Framme vid explosionsstället kunde ingen af oss undgå en gripande känsla af beklämning. Järnvägsskenorna långt, långt in genom stollen voro vridna som korkskrufvar, som hyfvelspånor. Den elektriska ledningen var spårlöst försvunnen. En borrmaskin, en solid pjäs, var trasor endast - och fjällväggarna voro stenrösen. En låda med grofva järnrör var splittrad och rören kastade långt in i en sidostoll, krumböjda och fördärfvade. Vi ha sedan haft ifriga dispyter om huru det kunde vara möjligt att liken, som lågo icke så många meter från dynamitkällaren, kunde vara så oskadda. Läkare, som varit tillkallade och sakkunniga, drifva en i mitt tycke ohållbar sats: att männen, rädda för den kväljande röken af brinnande dynamit och gasolja, försökt att komma ut, men kväfts och stupat - före explosionen. För vanligt folk är det ofattbart huru en människokropp kan vara hel och oskadd, där starka järnpjäser krossats som tändstickor. Nej, de hade nog varit nere vid ortens botten, då explosionen skedde. Därinne värkade icke lufttrycket så starkt att det kunde döda och krossa. Först efter smällarne sprungo de ut och kväfdes.
    Men jag må fatta mig kort.
    Arbetarne läto i tydliga ord höra sin förbittring. De talade om ingenting mindre än att på något sätt för alltid oskadliggöra Wenström. De lugnades af direktören, som alltid haft deras öra, med försäkran om att saken skulle anmälas för vederbörande. ja, där kommo upp en del jurister och öfverhet och ett vidlyftigt. förhör pågick flera dagar och fortsattes sedan i Bodö med resultat att Wenström och hjälpstigaren Solberg åtalades för att genom grof "uaktsomhed ha forvoldt 2 menneskers dod", W. dessutom för ett olagligt stort dynamitupplag i grufvan.
    Rätten skulle sättas den 9 januari, men snöstormar och oväder omöjliggjorde detta. Den 11 sattes den. 29 vitnen voro inkallade. Såsom sakkunnige voro närvarande 2 läkare, 2 bärgmän och 2 tekniker. Statsadvokaten fungerade naturligtvis som åklagare. De två anklagade hade hvar sin overretssagförer till försvarare.
    Lagmannen, rättskrifvaren och statsadvokaten voro klädda i sina svarta kappor och det var en mycket vacker apparat. Långskäggiga bönder sutto som jurymän. En enda norsk referent satt vid ett litet bord vid de anklagades bur. Det var ett tjockt factotum i Bodö. jag skall icke referera hvad vitnena sade utan endast kort beröra gangen af det hela och utsikterna för utgången, som ännu är oviss.
    Enligt vitnesberättelserna gick olyckan så till.
    Hjälpstigaren Solberg skulle den 1 sept. kl. omkr. 11 e. m. gå in i dynamitkällaren för att till ett par arbetare utlämna vekar till gasoljelamporna. Solberg satte sin egen brinnande lampa på en hylla och tog fram vekarne, som tändes utanför dörren. Strax därpå kom en arbetare och begärde dynamit, som lämnades. Sedan skulle Solberg gå ut, men i det han passerade gasoljefatet slog därifrån en eldslåga mot taket, hvarpå stigaren sprang sin väg, såsom han själf sagt, för att varna folket. I grufvan arbetade då mellan 25-30 man. Alla kommo ut, blott icke två arbetare längst in i grufvan, svensken Gustaf Carlsson och norrmannen Johan Löding, som sedan funnos döda. Omkring 20 minuter efter eldens utbrott hördes en stark explosion, som 10 minuter därefter följdes af en ännu hårdare. Jorden skalf och en massa rök trängde ut genom en stollmynning.
    Ledningen till en borrmaskin, som drefs med komprimerad luft, afbröts och stannade, men sattes strax därpå i gång för att förse grufvan med frisk luft, men det dröjde 20 minuter innan folk kunde komma in och se något.
    Enligt lag skulle det största kvantum dynamit här ha fått vara 250 kilo, men var något öfver 1,100. Tillsammans med den farliga gasoljan (hvars införande i grufdriften direktör Corneliussen motsatt sig) var här altså explosiva ämnen så att det förslog.
    Nu har under vitnesförhöret största inträsset vänt sig kring frågan: har W. vetat af att gasoljan förvarades tillsammans med dynamiten? Det är framkommet och på sätt och vis erkänt, men af alt att döma ställer sig rättegången gynsammare för W. än man förmodat.
    Mera med nästa post!

    Strax efter olyckan blefvo vederbörande myndigheter underrättade och det dröjde icke många dagar förrän bärgmästare, fabriksinspek tör (motsvarar svensk yrkesinspektör), läkare, statsadvokat, sorerfskriver m. fl. voro i Sulitelma.
    Förhör och grufbesiktningar, liköppningar och annat följde i rask fart och efter några dagars strängt arbete reste förhörsrätten därifrån. Man visste då att grufingeniör Wenström och hjälpstigaren Solberg skulle åtalas inför lagmanstinget för vållande af två människors död genom grof vårdslöshet.
    Fabriksinspektören uttalade sig synnerligt skarpt och fördömande. Gaf instruktioner för dynamitens framtida förvaring i grufvorna och förbjöd helt och hållet gasoljans användning såväl vid borrmaskin som i lampor. Dynamiten skulle, påbjöd han, förvaras i ett kvantum af högst 300 kg. i med dubbla dörrar försedda förvaringsrum och icke närmare än 50 meter från ställe där grufarbete pågick. Dessutom - då han hört att en WenstrÖm misshaglig stigare möjligen skulle aflägsnas före rättegången - förbjöd han detta med hotelse om åtal.
    Men W. som i alt haft sin egen åsikt och icke brytt sig om öfverordnade eller myndigheter, gjorde äfven nu som han behagade. Stigaren afskedades - och någon dörr för dynamitlagret är ännu icke gjord. Då vise värkställande direktören i bolaget i anledning af den snart instundande rättegången reste till Bodö och Sulitelma underrättades han af fabriksinspektörens ombud att åtal skulle anställas i anledning af stigarens afsked.
    Ja, i denna selebra sak har månget manligt ord blifvit fält och många ögonbryn rynkade och mången näfve lagd i bordet på att jag skall visa dem!" Men ...
    Fabriksinspektören, hvars Bismarcksögon och kraftiga tal ingåvo stor aktning, har som de andra, visat sig vara en begåfvad deklamatör och landsortsskådespelare. Han stoppade sitt åtal i glömskans. stora påse. I slutet af november skulle lagmanstinget hållas. Men då det kom till kritan ansågos de förberedande förhören vara otillfredsställande, och så kom ännu en gång ett stort följe lagfolk till Sulitelma, såg ännu en gång på Gikengrufvan, höll ytterligare förhör och reste nedför vattnen dragna på långslädar af skridskolöpare.
    Nu skulle rätten sättas den 9 januari.
    Men då fattades en af bisittarne, en sorenskriver, som icke lagat sig till Bodö i tid. Och så saknades den andra, men fans igen. Och så telegraferades det till justitiedeparternanget om att få ersätta den 458 ,saknade med annan. Och så kunde komedien börja den 11. De två dagarnes väntan kostade staten vackra pängg. 60 människor, som alla hade ersättning af staten - de 6 sakkunnige med omkring 25 kronor om dagen!
    Hela historien: Sulitelmas förlust genom grufvans förstöring, dynamitens förlust, förstörda maskiner m. m., förhörsrättens två resor, kostnaderna för lagmanstinget under närmare 2 veckor m. m. (hvarvid är att märka, att många fått beräkna längre tid i anl. af dampskibsruterna) anses och är bevisad kosta mer än 30,000 kronor! Staten släpper här till närmare 20,000.
    I Bodö, som är en dåligt bygd stad med oftast torftäckta hus, belägen ett gott stycke norr om polsirkeln, skulle man tro att lagen icke kan uppträda med den pompösa apparat, som gör sig så bra och är så vacker att se på. Men nej. Rätten satt i stadens enda vackra hus - i en vacker, stor sal med många afdelningar.
    Vid ett långt gröndukat bord lagmand och bisittare vid ena tvärväggen. Till höger rättskrifvare och statsadvokat (åklagare) vid mindre men gröna bord. Alla klädda i de imponerande svarta kapporna - hvad de nu kallas. Vid långväggen, till höger från domaren sett, sutto de anklagade i ett slags bur.
    Allmänna uppmärksamheten var naturligtvis starkt fäst på denne egenmäktige souschef och grufingeniör - utan examen - som så länge drifvit gäck med sina öfverordnade och äfven nu syntes ta det hela lugnt.
    Han är en blek smärt man med stritt hår och trotsiga ljusa mustascher. Yttrade sig klart och distinkt och gaf gärna misshagliga fiender huden full. Icke ett ögonblick var han i förlägenhet för ett svar - och det såg genom hans täta anvisningar till försvararen ut så, att han egentligen försvarade sig själf.
    Vid små bord på golfvet sutto två grupper sakkunniga, de två försvararne, som voro ytterst soignerade och vackra unga män med ett slags begrepp om talareplastik, samt vid vänstra långväggen jurymännen - nordlandske gårdsbrukare. Deras lurfviga, långskäggiga hufvuden sågo mycket imponerande ut på långt håll, men den, som har sett en kossas djupsinniga blick har också sett dessa jurymäns, då de sakkunniga började kasta boll med sina lärda fraser.
    På vitnenas bänk sutto två direktörer för kopparvärk: Corneliussen i Sulitelma och SchiÅtz i Kaafjord, ironiska att åse vid all advokaternas färska bärgvetenskap.
    Slutligen de ökända "Sulitelmaglukarne" med våtkammat hår framdraget till ögonen i en slickad lugg.
    Jag skall fatta mig kort angående vitnesmålen då ju utgången är genom telegram känd för jämtlandspostens läsare.
    Graverande saker framkommo och fullt bevis framlades för att Wenström beordrat gasoljefatet in i grufvan". Detta erkändes också af W., men han bestred att han därmed menat dynamitkällaren.
    Det bevisades därför, att stigare icke hade rättighet att bygga i grufvan, utan order af ingeniören, och då intet annat förvaringsställe fans måste stigaren ha uppfattat ordern såsom gällande dynamitkällaren. Länge hade W. förnekat att han gifvit-denna order, och rättegångens utfall ansågs i mycket bero på att bevisa dess värklighet. Det framhölls också det oförsvarliga uti att inga försiktighetsregler gåfvos för dess bruk.
    Andra vitnen intygade att driften i det hela hade varit lättsinnig och lifsfarlig. Direktör Schütz karaktäriserade den såsom "rofdrif". Grufvorna hade utstrossats till stora arealer utan att takstÖttor anbrakts efter bärgmästares och direktörers anvisningar, ändock malmens bädd utgöres af lös skiffer i sned ställning! Därför hade i grufvorna ras inträffat flera gånger och en gång - i maj 1895 ett stort sådant i Charlotte grufval där endast en tillfällighet sparade människolif. En farlig "synkning" hade emot direktörens uttryckliga åsikt arbetats. ja, arbetarne satte lifvet till. Sammanlagt ha under Wenströms enda driftsår sju arbetare omkommit på grund al vårdslös grufdrift under det att de 4 föregående åren (under dir. Schütz i Kaafjord) endast 3 arbetare satt till lifvet genom egen oförsiktighet.
    Detta är siffror, som tala.
    Så stod mannen inför rätta och ljög.
    Det var i ett anfall mot direktör Corneliussen, hvilken han karaktäriserade som sin fiende. Denne skulle nämligen ha fått sitt afsked beslutat redan 1894 eller då Wenström anstäldes. Att han icke underordnat sig honom vore väl ej underligt.
    Men dess värre för Wenström. En af styrelsens egna ledamöter, inkaftad som vitne, intygade, att styrelsen icke visste af något sådant!
    Wenström hade - kan tänka - förordat direktörens kvarblifvande tillsvidare "för att lugna arbetarne---. Ändock detta sades pröfvades framgången af ett faktums förnekande: det allmänna missnöjet med Wenström.
    Ett vitne, direktören, berättade angående detta, att dagen efter olyckan flera arbetare vid hans ankomst till Giken hade hotat att skaffa bort W. på lämpligt sätt: "kom han ikke wxk nu, skulde dette ske paa anden maade".
    Det var för öfrigt egendomligt att i denna sak höra de olika vitnena. Alla de förra stigarne visste att berätta om arbetarnes missnöje med grufingeniören, men de nuvarande visste ingenting! En af dem, som vitnat angående detta, sade utanför rättlokalen helt andra saker än han sagt därinne, då han var mera diplomatisk.
    Efter afhörande af 29 vitnen afhördes äfven anklagade Wenströms egen fru, en infödd amerikanska.
    Det var mycket vackert att se huru denna sympatiska kvinna under hela sin berättelse gaf sin man vackra och vältaliga ögonkast. Som trumf gjorde hon stor nytta genom sin behagfulla person. Huruvida det var lagenligt att låta henne aflägga ed och vitna i mannens sak, skall jag icke inlåta mig på. Men gubbarne veknade af det - och nytta gjorde det.
    Efter en och en half veckas session och sedan stadsadvokaten med låg och otydlig röst, surfvigt och oklart, hållit sitt tal under det han hela tiden sett ned i sitt bord och gungat fram och tillbaka sasom ett vassrör i blåst - och sedan de båda försvararne med vackra och goda anföranden (Wenströms försvarare under flitig "persontrafik") stukat statsadvokaten, som jurymännen knapt kunde uppfatta - upplästes "retsbeIxringed' eller domstolens konklusion, hvarefter juryn efter 2 timmars debatt frikände bägge de anklagade.
    I större mål sitta som jurymän 11 personer, hvaraf en är resärv. Af de 10, som döma, fordras 7 ja mot 3 nej för att domen skall bli fällande. Den långa debatten tyder här på stark minoritet.
    Utgången förvånade icke. Det är sällan juryn här i Bodö (Hålogolands lagmansting) har fält.
    Det allmänna rättsmedvetandet är icke tillfredsställt. Man tycker, 461 att efter ett års ofärsvarlig grufdrift Och efter att i ha infört ett så farlig ämne som gasolja emot direktörs åsikt - att någon - och hvern? - skulle ha ansvaret för de spilda människolifven, icke en- dast för de två nu, men kanske också för de andra.
    Sulitelmas styrelse har också uppträtt egendomligt. Sedan den först genom nästan enhälligt beslut uppmanat Wenström att afgå gör den honom - sedan han åtalats för dråp genom vårdslöshet! - till vikarierande direktör. Den har tillåtit sig att drifva litet med den beskedliga norska rättvisan.