Sulitjelma historielag
Nettbibliotek
 |
HOVEDSIDEN |  |
NETTBIBLIOTEK | |
"MIDNATTSSOLENS LAND" | |
Fransk-amerikaneren Paul Belloni du Chaillu
(1835-1903) reiste rundt i Norden på 1870-tallet.
I årene 1871-1873 oppholdt han seg på
Nordkalotten. Reiseberetningen er oversatt til svensk
og utkom under navnet "Midnattsolens land" i
Ørebro i 1881. Chaillu kom til Skaninavia, dro
rett til Salten og inn Saltenfjorden. Her var han innom
kjøpmann Bernhard Koch på Venset for
å bestille skysskarer og fjellførere.
Deretter dro han videre innover fjorden til Finneid,
hvor vårt utdrag av beretningen starter. Vi
følger her Chaillu på turen til Sulitjelma
og under noen dagers oppholde på stedet. Vi
forlater ham blant samene på svensk side av
grensen.
MIDNATTSSOLENS LAND
Gynnade af god vind ankommo vi till mynningen af en älf, hvilken utgjorde nedra Langvandets utlopp. Emedan ebben inträdt, rusade vattnet ut ur sjön med stor häftighet och båten måste halas längs stranden af den korta älfven. Sjön är omkring en och en half kilometer bred samt 5 eller 6 kilometer lång. De terrassformiga stränderna pryddes af gårdar och bakom dessa reste sig på något afstånd höga fjäll, på hvilka man såg de stigar som användas vid boskapens drifvande i vall om sommaren.
Sedan vi ytterligare farit uppför en kort älf, kommo vi in i en annan sjö, som var smalare och längre än den första samt hade mörka, dystra stränder. Vid dess inre ände ligger byn Skjönstuen, som fullständigt omslutes af fjäll; dalen ser ut som en kittelbotten. Jag tillbragte natten på en med fårskinn öfvertäckt bädd af färskt hö, men kunde icke sofva. Gåtan löstes emellertid genom upptäckten af att ett fruktansvärdt antal loppor höll kalas på min kropp. Jag hade ingen annan råd än att taga min tillflykt till ett bord, som fick tjenstgöra såsom hviloläger. Det var första gången jag i Skandinavien gjorde bekantskap med de små odjuren. Fårskinn utgöra om sommaren, så vidt de icke äro nyss tagna ur förrådshuset, riktiga drifbänkar för dessa plågoandar och böra i regeln betraktas med misstroende i bygder, der särdeles enkla seder ännu äro rådande.
BESVÄRLIG VANDRING.
Vägen från Skjönstuen var i högsta grad svår och ibland såg det ut som om det icke vore någon möjlighet för oss att komma längre, emedan stigen tycktes sluta vid foten af någon brant bergås, som syntes hindra oss att vandra vidare. Vi måste begagna oss af hvarje utskjutande sten och klättrade på sådant sätt långsamt uppåt. Då lik skola föras fram härstädes, firas kistorna ned rep nedför branten.
Nitton kilometer från Skjönstuen kommo vi till en på Langvand älfvens strand liggande gård, som bestod af ett trähus och två andra af torf uppförda, sockertoppsformiga bygnader. Der fans intet annat att äta och dricka än sur mjölk.
Vid detta ställe vidtager å nyo färden på vattnet, men man måste vänta betydligt länge på båt. Efter en kort rodd kommer man till öfre Langvandet. Vi satte upp ett par björkruskor i fören af vår flata båt som segel och emedan vinden var frisk, sköto vi ganska god fart. Sjön låg emellan två höga åsar och landskapet, hvars skönhet ökades af ett tillfälligt vattenfall som nedstörtade från de skogklädda höjderna, var tjusande. Tre hvitskummande älfvar, Ykien, Lommi och Erva, utföllo i sjön, som är full af ypperlig laxöring. Efter två timmars segling och rodd kommo vi till den vid sjöns öfre ände belägna byn Fagerli, som bestod af tre eller fyra på stranden spridda gårdar. Mina präktiga fiskare förde mig till det ställe, dit köpmannen i Venset sagt att de skulle gå. Larsen mottog oss vänligt och lyssnade uppmärksamt medan karlarne uträttade sitt uppdrag. Under tiden gjorde hans hustru i ordning en måltid åt oss.
Den anspråkslösa gården låg nära sjön vid bergets fot. Strax bredvid flöt Ykien älf, på hvars stränder lågo en mängd furu- och gran-stockar, som Larsen fält högre upp på fjället och sedan flottat nedför älfven efter snösmältningen. Några af stockarne voro 7 till 7 ½ meter långa och från 30 till 40 cm. i genomskärning; andra, som voro omkring 4 meter långa, mätte 70 cm. i den ena änden och 65 cm. i den andra. Gästrummet i det ena af den lilla gårdens två hus anvisades mig. Under det att jag väntade på lapparne, som blifvit efterskickade, plägade jag ibland gå och fiska i den djupa sjön, hvarvid jag använde mask till bete, och efter mindre än en halftimme kunde jag återvända med fyra eller fem laxöringar, som voro 45 till 55 cm. långa. Mjölk, grädde, smör, bröd, ost, flatbröd och smultron, som barnen plockade åt mig, utgjorde den dagliga matsedeln.
Då jag en gång besökte en gård, som låg på andra sidan Ykien, nåddes mitt öra, innan jag framkom till huset, af psalmer som en ung moder sjöng vid sitt barns vagga. När jag kom in, sade hon: "Detta är min förstfödde och jag vill att han redan från sin spädaste ålder skall vara van att höra mig uppstämma lofsånger till Gud. Jag vill att han skall frukta och älska Herren, då han växer upp, ty Gud är god mot oss alla."
Vid mina besök i gårdarne voro alltid mina fickor fulla med konfekt, som jag köpt i Bodö och tog med mig för barnens räkning. Dessa skockade sig omkring mig och jag gaf dem utom konfekt äfven slantar, öfver hvilka de tycktes glädja sig mycket, ty jublande ropade de Penger! och skyndade att visa sina skatter. Jag bad dem då gifva mig en kyss, hvilket de gjorde. Vid ett dylikt tillfälle yrkade de gifta kvinnorna att ett par vuxna systrar skulle göra likadant. "Gå och gör det!" sade de. Flickorna rodnade och vägrade, men de äldre voro envisa och för att få vara i fred gaf slutligen hvar och en af flickorna mig en hjertlig kyss, hvarpå allmän munterhet uppstod. Jag får tillägga, att jag för min del icke var det ringaste motsträfvig.
På Lommis stränder lågo ett par kvarnar. Dylika ser man i hela Norge och i många trakter eger hvar gård en sådan. Stundom rå flera landtbrukare gemensamt om dem. De äro alltid romantiskt belägna på fjäl- och back-sluttningar vid strida strömmar och ofta ligga flera stycken helt nära hvarandra. Sedan skrufven blifvit fyld med säd, går egaren sin väg och kommer först till baka, när han tror att påfyllning är af nöden, eller ock stannar, i fall kvarnen ligger långt från gården, någon af hans döttrar eller tjensteflickor kvar för att sköta mälden. De fördrifva den långa tiden med att sy eller sticka strumpor och under det säden småningom sönder males, sjunga de till det brusande vattnets musik och tänka måhända på sin käraste och det stundande bröllopet. Sedan de här slutat sitt arbete för dagen, gå de hem för att mjölka korna och ställa i ordning aftonmåltiden åt gårdsfolket, som är sysselsatt på fälten.
ONÖDIGA FÖRSIGTIGHETSMÅTT.
Den 9 Augusti anlände två lappar och en lappkvinna. De skulle blifva mina vägvisare och voro gamla bekanta till Larsen. Förberedelser till affärd följande dag vidtogos genast. Ju mindre man för med sig på en dylik vandring, desto bättre är det och min packning bestod derför endast af en flanellsskjorta, ett par byxor och ett par skor till ombyte samt en lätt öfverrock. De för råd, jag förde med mig, utgjordes af hårdt flatbröd, smör och ost, en flaska bränvin (att användas endast i nödfall), en stark kaffepanna, ett halft kilogram brändt, malet kaffe samt litet té. Då vädret är regnigt och kallt eller då jag är mycket trött, tycker jag att kaffe och té äro särdeles upplifvande drycker. Det är ett stort misstag att tro, att förtärande af spritdrycker sätter kroppen i ordning, då, den är utmattad af ansträngningar; man känner sig visserligen för ögonblicket uppiggad, men en half timme efteråt är man ännu tröttare än förut. Jag hade med mig en bössa och ett obetydligt förråd af ammunition, i fall tillfälle till jagt skulle erbjuda sig, hvarjemte jag bar på mig två revolvrar. De senare ärnade jag dock vid första lägliga tillfälle söka att göra mig kvitt, ty de voro tunga. Dessutom skämdes jag att hafva dem med mig och jag dolde dem omsorgsfullt. Jag hade försett mig med dem för att använda dem till mitt skydd! För säkerhets skull hade jag i London kvarlemnat åtskilliga dyrbarheter - bland dessa en klockkedja men utan fara att blifva motsagd får jag tillstå att detta försigtighetsmått var onödigt och att jag nu reste i de tryggaste land i verlden.
Vi voro allesammans färdiga att bryta upp och hade redan vår packning på ryggen, då Larsens hustru utbrast: "Ni får lof att hafva mera bröd med er!" Detta var knappast sagdt förr än en liten näfverkont med mera bröd, smör och ost lades bland mina saker. Den goda kvinnan glömde att vi måste bära våra förråd på våra egna ryggar, men när allt kom omkring hade hon fullkomligt rätt, ty oaktadt denna senast tillkomna förstärkning, hade jag sedermera knapt om maten. Jag har en sådan vedervilja mot öfverflödig packning, att jag till följd deraf ofta plågats af hunger, men lyckligtvis kan jag vara utan föda längre än de flesta menniskor. Då jag tog afsked, gaf jag hvart och ett af barnen litet penningar och tryckte några kronor i husmoderns hand, hvarvid hon brast i tårar och gaf mig en moderlig kyss. Mannen gaf mig ett hjertligt handslag med orden: "Tack för det att ni kom hit till oss!" och sedan vi derefter sagt: "Farvel! Adjö!" följde Ole, den unge sonen, mig uppför berget, hvarunder han bar min bössa. De sista ord, jag hörde, voro högljudda rop till mina lappske vägvisare att "se väl om Paul!"
10 KAPITLET.
Lapparnes sommardrägt. - Vildt och ödsligt landskap. - Sulitelma och dess stora jökel. - En lappkåta. - Dess ruskiga inre. - Snusk och ohyra. - Vänligt mottagande. - Lapparnes mödosamma lif. - Pjeskajaur. - Vadande öfver en iskall ström. - Möte med lappar. - Koppar och skedar. - Ovanligt sätt att rengöra de sistnämda. - Ankomsten af en renhjord. - Mjölkningen och mjölken. - Renmjölksost. - Besvärlig vandring. - Njunjes. - Kvickjock. - Niavi. - Jockmock. - Professor von Düben. - Förhärjande skogseldar. - Vuollerim. - Vackra vattenfall. - Luleå. - Fängelset derstädes. - Fylleri. - Mottagande hos landshöfdingen.
LAPPARNES SOMMARDRÄGT.
Lapparnes sommardrägt är särdeles lämplig för luftstrecket bland fjällen. Mina två karlar buro en grå kolt af vadmal, hvilken räckte nedom knät och var öppen vid halsen, der en underkolt af samma slags tyg syntes, tätt åtsittande damasker af renläder, hvilka kring fotknölen och smalbenet voro fast omlindade med band, skor af samma ämne, hvilka vid tårna slutade med en uppåtvänd spets, en grof yllemössa, en läderpåse på ryggen att förvara maten i och ett bälte med vidhängande knif. Kvinnornas drägt är den samma som männens med undantag af att kolten är längre och icke öppen vid halsen.
Hvarthelst lappen går om sommaren för han med sig en stark, omkring 2 metar lång björkstaf, hvilken han använder, då han klättrar bland fjällen eller går öfver strömmar och bäckar.
Sedan vi verkstält den icke allt för svåra uppstigningen, sågo vi snöklädda höjder och nedanför oss Langvandet samt den skummande Ykien, Lommi och Erva.
Efter några timmar befunno vi oss midt ibland en högligen vild natur. De kala, runda höjderna erbjödo en dyster tafla. Marken var beströdd med stenar af olika storlek och skapnad, hvilka lossnat från klipporna genom köldens inverkan under årtusenden. Snödrifvor förekom mo allt oftare och bildade emellanåt hvalfbågar öfver strömmarne. En dimma hade lägrat sig öfver fjälltopparne och Sulitelmas spets, som reser sig 1,900 meter öfver hafvet, var dold bakom en mörk molnmassa. Jökeln kom i sigte och företedde en präktig anblick, alldenstund snön på en stor del af dess yta smält till följd af regn, hvarigenom den starkt blåskimrande isen ohöljd trädde fram. Jökelsprickorna och de vågformiga insänkningarna i isen erbjödo på afstånd ett egendomligt skådespel. Midt i den ofantliga massan sköto två kala, mörka fjäll upp och på andra sidan af de samma sträckte sig jökeln till en längd af flera kilometer från nordvest till sydost. Vid foten låg en sjö, till hvars ensliga strand, der vide, dvärgbjörk och en växte, en knapt märkbar stig förde. I häftigt regnväder kan man gå utefter denna sjö utan att se någonting af Sulitelma. Vår väg gick utmed vattnet och vi hade jökelns medelpunkt i norr. Öfverallt såg man bäckar och vattenfall, som bildats af den smälta snön och de senaste dagarnes oafbrutna regn, och stora snödrifvor sträckte sig till stranden samt lågo i hvarje fördjupning. Dimman hade försvunnit och söder ut kunde vi se höga fjäll. Vi anlände till utloppet af en annan sjö, som var skild från den förra genom en kedja af låga höjder, mellan hvilka funnos goda betesmarker. Vi hvilade en stund och gjorde upp eld för att få oss en kopp kaffe, hvarvid vi till bränsle använde några af de små björkar som växa i dessa högt belägna nejder. Funnos icke dessa träd, skulle lapparne icke kunna vandra öfver de förskräckliga fjällen. Elden var desto välkomnare som termometern endast visade något öfver 4° +. Ehuru det var så kallt, hade vi kommit i stark svettning till följd af den mödosamma uppstigningen uppför höjderna, men då vi stannade för att hvila, kändes vinden bitande och hvass.
EN JOKELBÄCK.
Från toppen af en hög höjd hade vi en af de dystraste utsigter man kan tänka sig. På afstånd reste sig fjäll, hvilka voro öfversållade med block af alla storlekar och sträckte sig långt i söder och sydost. Andra delar af synranden bortskymdes för våra blickar genom dim man. Sulitelmas blå ytterlinier försvunno aldrig ur vår åsyn, men sjelfva spetsen var dold för vårt öga. Vandringen var emellanåt ytterst tröttsam på grund af den lösa snön, i hvilken vi sjönko till knäna, den våta och sandiga marken, de nedfallna klippstyckena och do kringströdda blocken.
Då vi började att få Sulitelma öster om oss, såg jag genom kikaren en djup klyfta, öfver hvilken en stor isvall med ofantliga nedhängande tappar sköt fram. Ehuru vinden var vestlig, hade termometern fallit till 3 1/3°. Vi gingo utför en långsluttande höjd och då passet vidgade sig, fingo vi se en forsande bäck, hvilken kom från en af jökelns stora hufvudgrenar och i slingrande lopp flöt mot en sjö, som hette Pjeskajaur (det lappska ordet jaur betyder sjö). Medan jag stannat för att bestämma jökelns och fjällens låge, hade kvinnan, som var lika uthållig som någon af oss andra, gått förut. Plötsligt hörde jag ordet "Same" (lappar) och såg på afstånd en lappkåta, från hvilken röken hvirflade upp. Snart kommo vi fram till stället och då jag inträdde i kåtan varseblef jag vår följeslagarinna. Invånarne voro hennes slägtingar och hon kände till den trakt, der deras hjordar betade. Då jag såg mig omkring, greps jag af en känsla af äckel. Midt i tältet, som nere vid marken icke tycktes vara mera än 2 ½ meter i genomskärning, flammade med klar låga en brasa af enkvistar, hvilken blifvit upptänd uteslutande med anledning af vår ankomst; folket måste nämligen i vanliga fall vara hushållsaktigt med veden. På den trånga platsen på högra sidan om ingången - platsen på venstra sidan hade blifvit afröjd för vår räkning - lågo tre kvinnor, fyra barn, två karlar och fyra hundar sammanpackade på renhudar, våta af regn. Hundarne morrade åt mig, men bragtes snart till tystnad derigenom att den, som ifrigast sökte störa lugnet, fick sig ett kraftigt knytnäfsslag. Både männens, kvinnornas och barnens kläder voro af renhud med håret vändt inåt. Barnen sågo ut i ansigtet som om de aldrig blifvit tvättade och de vuxna hade bestämdt icke varit i beröring med vatten på fjorton dagar. Oupphörligt stucko de in handen i öppningen på kläderna vid halsen, och den antydan, denna rörelse lemnade, var just icke treflig. En betydlig mängd renkött ock andra födoämnen lågo på hudarne, som af dessa menniskor användes till bädd.
Sådan var den första lappkåta jag såg, men jag måste tillägga, att den också var den värsta.
EN OBEHAGLIG NATT.
Dessa lappar voro mycket vänliga och kvinnan, som vandrat tillsammans med oss, sörjde omsorgsfullt för vårt välbefinnande. Kort efter vår ankomst stälde hon kaffepannan på elden och medan hon malde kaffe, var familjefadern ifrigt sysselsatt med att skära söndor renkött och kasta styckena i en kopparkittel, som hängde i en kedja öfver elden. Kaffet var snart färdigt och kvinnan bjöd mig en kopp, i det hon sade: "Ni var vänlig mot mig på vägen och gaf mig af ert kaffe och af er mat, ehuru ni icke kände mig. Tack derför, och lat mig nu sköta om er. Drick det här så länge, ni skall strax få renkött att äta." Då köttet var kokt utdelade familjefadern till hvar och en hans andel, men de bästa bitarne gaf han mig och mina två vägvisare. Bröd, och gafflar hade vi icke. Benen kastades till hundarne, som med snåla blickar följde alla våra rörelser. När tiden var inne att gå till hvila och elden blifvit släckt, viste jag icke huru jag skulle bära mig åt, ty jag fruktade för följderna, om jag stannade kvar i kåtan. Men jag var våt och frusen och följande morgon förestod mig åter en ansträngande vandring - ja, morgonen var då egentligen redan inne, ty klockan visade 2 - och som jag dessutom ej ville såra de beskedliga menniskorna, beslöt jag att underkasta mig risken och lade mig ned på hudarne samt forsökte att sofva. Efter en stunds förlopp tyckte jag att det kröp på min kropp, men jag sökte öfvertyga mig att det endast var inbillning. Slutligen blef tröttheten min vilja öfvermäktig och jag föll i sömn samt sof en timme.
Inemot klockan fyra, väktes jag af att en lapp kom in. Han hade under natten gått med en hjord af 250 renar till ett ställe, der det var godt om bete, och återvände nu för att hemta de öfriga. Han bytte om sina våta damasker, satte på sig ett par torra skor och föll inom kort i djup sömn utan att förut ens hafva druckit kaffe, ehuru sådant stod färdigt för hans räkning.
Kontakt historielaget; historielaget@sulitjelma.com
© Sulitjelma historielag