Med flygambulansen till fjälls

av
Allan Norberg.

Lindfors bokförlag AB
Stockholm 1944

MED EN JOURNALIST SOM PASSAGERARE

     Någon gång på hösten 1943 frågade mig en journalist vid namn Fjällman, om han kunde få följa med på en ambulans-flygning för att göra ett reportage. Jag hänvisade honom till chefen för flygvapnet för att få tillstånd att följa med.
     Efter någon tid ringde han glädjestrålande upp mig och talade om, att nu hade han fått tillstånd och undrade om han kunde få följa med på en verkligt trevlig flygning. Jag svarade honom att vi fick väl ta den som den kom. Inte kan man välja på trevliga och otrevliga flygningar inte, allra minst i förväg. Dessutom måste han från och med denna stund alltid vara beredd att med kort varsel kunna följa med, ty när vi fått en rekvisition har vi mycket bråttom att komma i väg.
     Tidigt en morgon purrade jag honom och talade om att nu skulle det bära iväg, så ville han följa med skulle han skynda sig. Jag hörde att han var lite sömnig, vilket inte var att förundra sig över då han haft nattjänstgöring, men med berömvärd snabbhet infann han sig i Flygvillan för att övervara våra förberedelser för färden.
     Åter var det lappmarksdoktorn som behövde vår hjälp. Han hade fått telefon från den avlägsna fjällstugan Vuoggatjålme, att lapparna i lägret vid Mavasjaure tagit hand om en norsk flicka och en ung man, som från trakten av Saltdal i Norge tagit sig över gränsen efter alt länge ha irrat omkring. Fågelvägen var det bara sex mil dit från Saltdal men flyktningarna hade irrat i fyra dagar i fjällen. Snön hade just börjat falla, omväxlande med iskalla regnbyar, och deras utrustning var mycket dålig. Flickan, som endast haf på sig underplagg av linne, ett par pyjamasbyxor av flanell, en ylletröja och lågskor samt ingenting på huvudet hade fått lunginflammation och låg nu i hög feber. Pojken hade kunnat fortsätta, så honom säg vi aldrig.
     Nu fick Fjällman följa hur vi förbereder oss för en ambulansflygning.      Väderleksassistenten Brohäll tog reda på vädret i fjälltrakterna medan jag pekade ut för honom på kartan, vilken väg vi skulle följa, och var vi skulle landa. Brohäll arbetade i sin telefon, medan jag flitigt använde min egen. Det går inic att flyga iväg hux flux, luftbevakningen måste ha reda på vilka det är som är ute och flyger, och vilka vägar vi ämnar gå. Och mekanikern skall ta ut flygplanet ur hangaren och varmköra motorerna. Vi fick veta att ett svårt oväder under natten dragit fram över fjälltrakterna, och att det kunde ligga enstaka snömoln kvar, men i stort borde vädret vara flygbart, fast ostadigt.
Nere vid flygstationen vid Buddbyträsket hade Ernstgård redan planet ute på vattnet och motorerna varmkörda, varför vi klev ombord, jämte signalisten Arnström, i det civila fartygssignalist. Fjällman fick sitta bredvid mig i förarrummet. Han tittade intresserad på då jag spände på mig hörlurar och strupmikrofon, ställde om en del reglage och ordnade med en del spakar. Då allt var klart, ropade jag "kontakt", mekanikern svarade och motorerna slog igång. Under utkörningen till start provade jag vattenrodrens funktion och strax före starten drog jag upp dem och låste dem. Drog på gasen, motorerna vrålade och maskinen satte sig på näsorna för att kort därpå rusa fram över vattenytan i full speed. Det tog inte lång stund att få planet upp ur vattnet, varpå kursen lades mot Arjeplog, där vi skulle hämta en del proviant upp till lapparna i Mavasjaure.
Det blåste friskt emot, men ännu så länge hade vi ganska gott väder. Halvvägs till Arjeplog mötte vi tätare moln, varför jag måste minska flyghöjden något. Telegrafisten öppnade luckan i dörren till förarhytten och stack in en lapp. Väderleksassistent Brohäll hade varit i arbete medan vi flugit. På lappen stod det skrivet följande: "Flygprognos Boden - Arjeplog - Mavasjaure till kl. 14.00: På sträckans första hälft nästan klart - nästan mulet och god sikt. På sträckans sista hälft mulet, molnhöjd delvis 100 - 300 meter, tidvis högre, sikt över 10 kilometer, men risk föreligger för kraftig försämring genom snöbyar eller regnblandad snö och isbildning. Förbättring i Sevuvuoma - Laisvall - Svappavaara, där snöfall upphört."
     Försämringen tycktes redan vara i antågande. Innan vi landade i Arjeplog, tog jag mig en titt upp mot det håll, åt vilket Mavasjaure låg. Det såg inte lovande ut, molnen hängde långt nedför fjällsidorna, och sikten hade blivit sämre.
     Trots att man är van att se flygambulansen i Arjeplog, så samlas det dock alltid en liten trogen skara åskådare varje gång vi kommer dit, både folk från bygden och lappar i sina färgglada dräkter. Några jugoslaver stod där också. Jag passade på och skakade hand med dem, det var flyktingar, som jag vid föregående tillfällen hjälpt ned från fjällen. Nu gick de här i karantän för att bota den malaria, som de ådragit sig i Norge.
     Även doktor Wallquist kom ned och hälsade, han hade lite förbandsartiklar, som han ville vi skulle ta med upp till lapparna.
     - Det var bra att ni kom, sade doktorn, och talade om att lapparna för en vecka sedan hittat pojken och flickan inne bland fjällen där de irrat omkring i fyra dagar. Jag frågade doktorn om han trodde, att vi skulle få oväder.
     - Det tror jag inte, sade han, för jag talade nyss med Västerfjäll och där var det ganska bra.
     Medan vi stått och pratat hade Ernstgård stuvat provianten i maskinen och det var klart att åter flyga vidare. Men innan vi startade tog jag en titt på kartan ett tag. Visserligen känner jag terrängen här uppe ganska väl, men man kan aldrig vara för säker, i hastigheten kan man välja fel dalgång och bli innestängd. Den enda framkomliga vägen gick över Västerfjäll, varifrån ett sjösystem från Tjeggelvas ledde fram till Mavasjaure.
     Molnen gick lågt, ett lätt duggregn började falla och sikten var inte så god. Rätt in bland fjällen bar det iväg, snart försvann skogen alldeles och endast dvärgbjörken höll sig fortfarande kvar på en del sluttningar. Flyghöjden blev lägre och lägre, medan fjällen blev högre och högre. Uppe mellan fjällen blåste det riktigt friskt, och i närheten av fjället Bartute i ett trångt pass slängde det ordentligt. Vid ett tillfälle fick vi ett kraftigt vindkast, som gjorde att vi kastades upp från stolen och upp mot taket. Vi hade efter starten lossat på de säkerhetsbälten som man använder att spänna sig fast vid stolen. Fjällman grep i hastigheten tag i dubbelkommandospaken framför sig, men släppte den lika fort som om han tagit i glödande järn. Vi spände åter fast oss med bältena.
     Ju längre vi kom in bland fjällen ju trängre blev det mellan dem, och ju hårdare blåste vinden. Det var en riktig släng-gunga. I de trånga pass som vi gick, kastades flygplanet mellan fjällväggarna, så att jag hade fullt arbete att hålla det på rätt köl. En skön känsla var det dock att jag hade vatten under mig hela vägen, så att jag kunde landa om det skulle behövas. Att svänga mellan bergväggarna gick inte.
     Framåt gick det emellertid, och snart skymtade jag Mavasjaure. Jag ropade åt Fjällman att vi snart var framme. Han såg inte sjuk ut, men jag tyckte det var bäst att muntra upp honom om han skulle börja må illa, jag visste ju inte hur hans mage var beskaffad.
     Det kändes skönt, dä vi var framme och landade på sjön. Nu återstod det svåraste, att komma in till stranden. Jag hade varit här förut och visste att det brukade vara besvärligt, helst som det nu var lågvatten. Vi försökte på det vanliga stället, men det gick inte. Vi måste vända och köra ut igen. Sedan körde jag in i en liten vik, där Ernstgård trodde att det skulle gå att komma i land. Det såg ut som en sandstrand, men han hade gissat fel, vi kom inte närmare än tio meter, där fastnade vi på en sten och stod ganska stadigt.
     I lapplägret var vi väntade. Det dröjde inte lång stund förrän en lappyngling syntes på stranden. Jag ropade åt honom och frågade, var han hade båten. Han ropade tillbaka att den låg längre bort efter stranden, men han skulle gå och hämta den. Under tiden drog Ernstgård på sig de långa sjöstövlarna och försökte baxa in planet närmare stranden, men det gick dåligt.
     Så kom Anders Ruong ned från kåtan. Jag stack ut huvudet genom fönstret och hälsade på honom.
     - Det var pra att ni kom, skrek han, för hon är så suk.
     - Kan hon inte gå ned själv? skrek jag tillbaka.
     - Nej, ni måste pära henne, svarade Ruong.
     - Vi har mat med oss till dig också, hojtade jag till honom.
     - Ja, det är pra, för det pehöver vi, ropade han, medan han rättade till mössan, som nästan satt på tvären på huvudet.
     Under tiden hade Ernstgård slitit och dragit allt vad han kunde, men maskinen ville inte flytta på sig. Han slängde i land ett rep till Ruong och bad denne dra, så kanske det skulle gå lite lättare.
     - Ska jag tra? skrek lappen.
     - Ja, utta h-e, svarade Ernstgård. Och lappen drog allt vad han kunde. Han låg raklång på stranden mellan stenarna, medan Ernstgård på nytt försökte flytta kolossen, men ingenting hjälpte. Det var inget annat att göra än att lätta på lasten. Då borde den gå att flytta.
     Ernstgård började med att bära i land sjukbåren och maten till lapparna. Sedan det var gjort, återstod vi andra. Jag fick inleda raden för att visa hur det skulle gå till. Ernstgård kom fram till flottören, vände ryggen till och jag hoppade upp och tog ett riktigt tag om halsen på honom, varpå han stapplade in mot stranden, vände tillbaka och hämtade nästa man, tills alla var i land.
     Nu gick det att få flygplanet av stenen. Han lade fast några förtöjningstrossar och kom själv i land. Därefter gick vi upp till lapplägret, som låg någon kilometer därifrån uppe på sluttningen.
     I lapplägret var det liv och rörelse. Hundarnas gläfs hördes på långt håll. En lapphund är visst aldrig tyst. Och snart skymtade jag gamla fru Eriksson-Steggå. Hon och jag är goda vänner, och hon kommer alltid fram och niger och hälsar så glatt. Hon kallar mig alltid för kapten. Det tycker hon antagligen låter vackert, och alltid skrattar hon så rynkorna i ansiktet spelar på henne. Kvick är hon som en liten vessla, hon tycks aldrig vara stilla. Men så är det också en kärnfrisk gumma, som inte drar sig för att spänna på sig skidorna och åka de sju milen till Västerfjäll.
     Fru Ruong kom också och hälsade liksom hennes 14-åriga dotter Ester, vilken haft lite trassel med sin mage. Jag hämtade henne en vinter, då hon var mycket dålig, men hon tycks inte blivit riktigt bra ännu. Sommaren förut hade hon varit i Norge hos en läkare i Sulitelma, berättar hon, men det hjälpte inte. Till sist kom unga fru Steggå själv. Litet för sig själv gick gammelfar och påtade, honom fick jag gå fram och hälsa på. Han var på intet vis imponerad av vårt besök. Ett par raggiga getter, som vi försökte kurtisera, tillät däremot inget närmande från vår sida utan försvann bland buskarna, då vi närmade oss.
     Lapplägret består av ett par kåtor och ett litet hus, inrett med kök och ett rum, i vilket den lilla norskan låg. Jag gick in för att fråga henne, hur det stod till. Hon svarade att hon kände sig mycket matt och hade feber. Eli hette hon, talade hon om, och var inte äldre än 18 år. Hon trodde själv att hon fått lunginflammation.
     - Skönt att ha er her nå, sade hon, det blir så langsomt å vente.
     Fru Ruong talade om att hennes Anders hade varit upp mot norska gränsen för att titta till renarna och därvid hade han hittat pojken och flickan i en dalgång några kilometer från lägret. Det var bara en tillfällighet, som gjorde att han just kom till den dalgången, och den tillfälligheten räddade ungdomarna. På samma plats hade Ruong tidigare under sommaren hittat en jugoslav, som också rymt från Norge.
     - Ja, di ha vaert så snille mot mej her, säger Eli, då hon klev upp ur sängen och tog på sig litet kläder, innan vi lade henne på båren, som vi tagit in i rummet.
Vi hade fått låna en pulka av Ruong. Vi räknade ut, att det skulle gå litet lättare att få ned flickan till flygplanet, om vi ställde båren på pulkan. Ruong skulle ändå använda pulkan för att dra upp sin proviant.
     Så fort vi tog i pulkan för att börja dra, välte den med Eli, och tur var att hon var så ordentligt fastbunden. Vi fick avdela Ernstgård och Fjällman att gå sist och hålla balansen, medan jag, Ruong och Arnström gick före och drog.
Arbetsamt var det i den fotshöga snön, men framåt kom vi. Vädret började bli allt sämre och från norska gränsen vältrade stora snömoln in mellan fjällen. Det gällde att komma iväg fortast möjligt. Efter oss följde så kvinnorna och sist i raden gamle lappen Eriksson-Steggå, tyst och grubblande. Det var skönt när vi äntligen nådde stranden och fick räta på ryggarna.
     Medan vi var uppe i lägret hade pojken hämtat båten, som nu låg vid stranden. Vi lastade båren i båten och stakade oss ut till flygplanet. Men att på tre man lyfta en bår ur en rankig roddbåt är minsann inte lätt. Flera gånger höll båten på att välta, men hur det var så fick vi in flickan i planet utan missöden.
     Då jag kom tillbaka till stranden, bad fru Steggå, att jag skulle ta med några brev åt henne till Arjeplog, vilket jag lovavade.
     - Hon vill titta in i maskinen också, sade gammelmor, för hon kanske snart skall åka med den, tillade hon med en blinkning. Först nu såg jag att fru Steggå var rätt så frodig och rörde sig med en viss försiktighet. Visst fick hon titta in i maskinen, om det nu skulle bli någon färd av för henne. Eli hade faktiskt tårar i ögonen då hon tog farväl av henne, hon bad fru Steggå hälsa alla i lapplägret för att de varit så snälla mot henne.
Nu var vi klara att ge oss iväg. Vi vinkade farväl åt alla på stranden, körde ut och startade och var strax uppe i luften. Jag hade nu tagit Ernstgård bredvid mig igen på sin ordinarie plats, ty jag räknade med att jag skulle få fullt upp med att klara maskinen mellan bergväggarna. Ernstgård skulle dessutom sköta motorreglagen, så slapp jag ägna dem en tanke.
     Vi hade medvind ned genom passen, och det slängde om möjligt ännu värre, än då vi flög upp till Mavasjaure. Tjockan hade sänkt sig något, och en del snö yrde omkring i dalen, varför jag tvingades att gå lägre än under uppflygningen. Det var jämt arbete att hålla flygplanet på rätt köl. Sämre väder med dåligare sikt hade jag nog flugit i förut, men jag vet mig aldrig ha varit ute i en sådan storm förut. Det var faktiskt en kamp mot ett rasande element.
     Framåt gick det med rasande fart. Det dröjde inte länge förrän vi var framme i Arjeplog, där vaktmästare Fjällström vid sjukstugan gick och trampade för att ta hand om Eli och dra henne upp till sjukstugan. Vi gjorde dem sällskap upp till sjukstugan där syster Gunhild bjöd oss på den sedvanliga kaffetåren. Syster Gunhild är småländska och ca 45 år gammal. Hon har varit här uppe mycket länge och kommer säkert att stanna hela sitt liv. Doktor Wallquist själv var inte hemma, han hade gett sig ut i bygden för att se till en patient.
     Innan vi försvann från sjukstugan, var vi inne och tog adjö av Eli. Hon var så glad att hon nu kommit i rätta händer och kunde få den vård som hon så väl behövde. Flickan blev rätt fort bra, och redan efter en 14 dagar kunde hon lämna sjukstugan. Hon fick nya kläder och sändes söderut till något flyktingsläger eller bondgård.
     Då vi startade från Arjeplog hade vi en ny liten patient med oss, den 13-åriga Hjördis Lundkvist. Hon hade skadat en fot och skulle till garnisonssjukhuset i Boden.
Mellan Arjeplog och Boden hade sikten blivit bättre, och genom radiotelegrafisten fick jag veta att i Boden var vädret bra, men att det blåste hårt. Under tiden rekvirerade telegrafisten bilambulansen från sjukhuset i Boden, så att den skulle vara nere, när vi landade, för att hämta Hjördis. Samtidigt måste han lämna uppgift till luftbevakningen att vi räknade med att landa något senare än jag uppgivit. Det är nödvändigt att hålla dem underrättade om sådana förändringar i dessa tider.
     Snart skymtade de första ljusen i Boden. Det hade hunnit bli mörkt, innan vi kom hem. Precis 30 minuter efter starten från Arjeplog landade vi ånyo på Buddbyträsket. Vår hastighet sista delen hem hade tack vare den starka medvinden varit uppe i 360 kilometer i timmen.
     I hangaren frågade jag Fjällman om färden motsvarat hans förväntningar. Han var stormförtjust men trött, trots att han inte hade uträttat något arbete. Det var väl ovanan att flyga så pass lång tid, som inverkade.
     Han tyckte att vi skulle vara dödströtta, särskilt, slitmyran Ernstgård, som aldrig fick vila sig och som nu skulle dra in flygplanet i hangaren, varefter det skulle putsas och göras klart, för nästa utryckning. Ernstgård hade tydligen vunnit Fjällmans bevågenhet i hög grad.