STREJK VID SULITJELMA

Bodö den 19 december.

    Sulitjelma är ett namn, som i Sverge länge betecknat landets högsta fjäll - beläget någonstädes förfärligt ödsligt och afsides i Lappland. Nu är Kebnekaise det högsta och Sulitjelma är befunnet vara ett norskt fjäll. Endast en topp af nära ett halft dussin står inom svenskt område.
    Men det är endast geografiskt, som Norge äger Sulitjelma. Dess värkliga ägare äro utländningar: svenskar, tyskar och en och annan af en tredje och fjärde nationalitet. Svenskarne äro dock herrar på täppan, äga största delen och styra till största delen. Hufvudkontoret är i Helsingborg. De största aktieägarne äro konsul Persson i nämnda stad och professor Sjögren i Upsala.
    Bolaget har i Sulitjelma oerhörda förråd af koppar, som under somliga tider brutits ur fjället af en arbetsstyrka af 800-900 man. Den sista tiden har, som följd af de låga kopparprisen, numerären varit omkring 400 man, hufvudsakligen svenskar - i Nordland och Bodö alltid benämnda "Sulitjelmasluskar."
    Som kan tänkas råder den lifligaste trafik emellan Sulitjelma och Bodö. Här emellan är ett afstånd på icke fullt 15 mil och kommunikationerna äro ypperliga: ångbåtar från Bodö inåt Saltenfjord och Skjerstadfjord, järnväg några mil och ytterligare ångare på ett par sjöar. Sulitjelmas utfartsväg går öfver Bodö; Mäta delen af dess förnödenheter passera denna stad. Direktörer, ingeniörer och arbe- tare ses här ofta. Bodö är också mycket intresseradt af allt, som sker i Sulitjelma.
    Under hela hösten har man här haft sig bekant, att arbetarne icke varit så belåtna med sin tillvaro i Sulitjelma grufvor, och ett par gånger talades allmänt om en i görningen varande stor strejk. Deraf blef emellertid ingenting, men talet om strejk fortfor och man hade mycket att förtälja om hur det under denna tid skulle flyta blod på Bodö gator. Det hade så gjort förr; men det skulle bli än värre nu, om denna massa hänsynslöst folk på en gång skulle komma.
    I synnerhet fruktade äro svenskarne. De ha kort väg till en boxhandske, en blypiska eller till och med en knif. De äro vanligen stora starka karlar, älska bränvin öfver allt och äro - många af dem - icke obekanta med arrester och fängelser. Då de komma raglande på gatan hör man ljudliga och kraftiga svordomar runga mellan väggarne, och man blyges nästan att vara svensk - i en stad, der svenskar af hvarjorn och enorn naturligen anses vara råa, våldsamma, supiga, skräniga och sluskiga samt och synnerligen. Sista tiden har man i Bodö fått ytterligare vatten på kvarnen. Ett par nyligen längre söderut i Norge begångna mord hade till gärningsmän svenskar, och lagmansrätten i Nordlands amt har under sista veckan framlagt ett par mål rörande grof misshandel - med svenskar som hjältar och stridsmän. Lagmansrätten har sitt säte i Bodö och hade de dagar, som de svenska misshandelsmålen voro före, fullt hus af intresserade "Bodö-væringar".
    Nu kan man tänka sig stämningen i Bodö, då det häromdagen hitkom telegram om stor strejk i Sulitielma och att man kunde vänta ett par hundra "sluskar", om icke flera. Polisen, som räknar ett fjärdedels dussin man i daglig tjänstgöring (förstärkes af brandmanskapet vid behof) förökades till hittills osedda dimensioner. Arresten sattes i stånd att mottaga ett större antal folk. Bränvinssamlagets utminutering instäldes. Olrättighetsinnehafvare fingo instruktioner. Kvinnor och barn bäfvade. Männen talade gärna om vackra bragder vid stora slagsmål under storsilltiden i 70-åren. Angarne skreko ute på den dåliga hamnen och stucko så ut i storm och rägn på väg till Fineide att hämta Sulitjelmasluskar.
    I förgår kommo alltså ungefär 100 man och flera väntades med nästa lägenhet. Af de 100 reste emellertid hälften genast söderut för att taga hem till Sverge och af den stora oredan i Bodö syntes icke mycket.
    Strejken hade icke fått det omfång, som de första underrättelserna gifvet vid handen.
    Dess orsak var naturligtvis missnöje med arbetslönerna, som ansetts för små att lefva utaf. En samverkande orsak var missnöjet med subdirektören, en ung svensk-amerikanare Wenström, som på kort tid lyckats göra sig allmänt hatad af arbetarne och allmänt beledd af ingeniörer och kontorsmän vid verket.
    Så godt som allt arbete i grufvorna vid malmens brytning och transport till scheideplats betalas efter ackord, som gäller en månad åt gången. För "minerne" bestämmes prisen pr. kubikmeter utbruten massa; för "fordrerne" som ombesörja transporten ut af grufvorna, pr vagn. Brytningsarbetet har sista tiden hufvudsakligen pagått vid Charlotte, Giken och Nya Sulitjelma, vid hvilka tillsammans sysselsatts inemot 400 man.
    Efter de priser, som i juli månad gälde, gafs en genomsnittsförtjänst pr arbetsdag till "minerne" vid Charlottegrufvorna af kr. 3:85, vid Giken af 4:42 och vid Nya Sulitjelma af 3:49. För alla grufvor tillsammans stälde sig genomsnittsförtjänsten till kr. 3:80 pr. arbetsdag. För "fordrerne" blef dagsförtjänsten vid dessa tre grufvor respektive kr. 3:27, 3:01, och 3:20. Genomsnittsförtjänsten kr. 3:17.
    Förtjänsten kan naturligtvis blifva både större och mindre än hvad dessa siffror visa, beroende på arbetarnes större eller mindre öfning, flit och duglighet.
    Nu för tiden står kopparn i lågt pris och en reduktion af arbetslönerna vid Sulitjelma var för verkets ägare önskvärd, i synnerhet vid betraktande deraf att - såsom påstås - aflöningarne här voro genomgående högre än vid andra berverk i Norge och Sverige.
    Ehuru man vidtog nedsättningar gjorde dock förhållandena att i november medelförtjänsten blef för arbetarne vid de respektive grufvorna kr. 4:33, 3:39 och 3:41.
    Från hufvudkontoret i Helsingborg kom då order att förminska utgifterna till normalpriser, som förut bestämts, eller så, att en vanlig duglig arbetare skulle som dagspänning kunna påräkna från kronor 2:50 till 3: -. Grufdirektören Corneliussen, den omtyckte förste mannen i Sulitjelma, var vid denna orders ankomst på en resa i Sverge och det blef den opopuläre subdirektör Wenströms lott att genomföra prisnedsättningen. En del arbetare vid Nya Sulitjelma satte sig i rörelse för att få i stånd en arbetsnedläggning, som också mycket riktigt tog sin början och snart omfattade cirka 400 deltagare. Det såg till en början ut som skulle öfverenskommelse vara omöjlig att träffa, och någon angenäm underhandling kunde det häller icke vara för subdirektören, ty en af arbetarnes fordringar var "bort med subdirektör Wenström!" Kom så direktör Corneliussen tillbaka och förhandlingar började mellan honom och en arbetarerepresentation af fem man. Arbetarna höllo länge på sina fordringar af i hvart fall minst 3 kronor pr. dag för allt ackordsarbete, och ville att de i juli gällande priserna skulle betalas för framtiden. Då styrelsen genom direktören, icke kunde bevilja så höga arbetslöner togo omkring 100 man, till största delen svenskar, sitt afsked och reste. Resten stannade kvar och nöjde sig med decemberprisen: "minerere" en normal ackordslön af 3 kronor pr dag och arbetare vid linbanor och "fordrere" vid grufvorna 2:50 och 2:75 pr. dag.
    Den 17 dennes på morgonen började åter arbetet på alla punkter. I Sulitjelma har inga oroligheter förekommit under strejktiden. Arbetarnes uppträdande har varit sansadt och exemplariskt och ryktet om att de velat företaga sprängningsförsök af en del förrådsmagasiner är utan grund. I Bodö aflopp det också nog så fredligt. Det har visserligen varit rikligt af svordomar och skrål på gatorna samt fylla, trots bränvinsförbudet, men större excesser hade ingen blifvit varse. Nästan de ende, som fått klädda blodiga skjortor, ha varit stadens polismästare (han är tillika magistrat!) och en poliskonstapel. Polismästaren fick så att han blef urståndsatt att visa sig på gatan och konstapeln fick icke mindre. Bodöborna säga om den senare, att det kunde just vara rätt och lagom. Arresten har naturligtvis varit befolkad och böter ådömda, men det har icke varit farligt alls; och det stora mod, som man på förhand gick och samlade på, var bra onödigt.

Moókal.

INTERNATIONELLT TÄLTLIF VID SULITELMAJÖKELN

    Ja, det var solskenstider!
    Först ha vi att märka oss Löjtnanten, som gör en stor karta öfver Sulitelmaverkets väldiga ägovidder. Han ligger för det mästa till fjälls och dricker solsken. Han har ett tält för sig själf och ett för sina handtlangare på en udde i sjön Muorkijaure. Derifrån är det en kort stunds marsch till den eviga isen, i dess jätteskålar mellan topparne.
    Löjtnanten har stora knäfvelborrar och glasögon, en bred rygg och säkra ben. Är typen på en bra svensk: rättfram, trygg, kamratlig, sund - kolugnus! Att vi äro glada i honom - begrips.
  Han är vår värd - och är värd det.
    Numro 2 är den danske infanterikaptenen, en af de gladaste gossar, som denna korta sommartid mött fram i dalkitteln vid gränsen. Tag H. M. konung Oskar II och en 30-årig senig sport-engelsman och gör en man af dem, och det blir kaptain Hz.
    På hufvudet har han en fiberhatt, på kroppen en snäf jagtdress, på byxornas yttersida en tät rad onödiga knappar, på axeln ett gevär och i hälarne - sällan! - den otrogne hundeunucken Kind, hvilket i kaptenens mun är Khhyiinthth! Det är omöjligt för oss att göra efter detta oefterhärmliga rop på den fördömda Khhyiinthth! Den uslingen är kattplågare, sockerätare och fogelhund.
    Och kaptenen är, som han säger om oss andra: "ved min salighed voldsomt elskværdig."
    Men No. 3 ha vi litet hopp om, då det gäller elskværdighed och muntert fjällhumör. Vi gör sura miner och sätter upp hiskliga ansigtsgubbar då vi se att den hamburgske bankiren står bredvid våra klöfjehästar och prompt skall med. Ingen har bedt honom, nej. Sådan fjällvandrare! Flott sommarkostym med lifrock och rägnkappa och - resårsskor! Det sägs, att han har en flaska madera med sig i samma paket som morgontofflorna. Det är att gråta öfver. Nej - lauparskor, komager, gamla kläder och aqvevit!
    Längre fram i denna solskenshistoria skall jag visa fram en lång och smal geolog från Uppsala, doktor Per Johan - en linie, en strima i det blå, hvarigenom humörets sol lyser vackert och vida. Han kommer till oss längre fram, våt och törstig från Tjalmi-Beli.
    Nu är här en målareartist, som får vara med, en liten snedig fremtoning, för lång i ryggen, - för litet klufven så att säga. jag kan icke säga om honom att han är populär - men han är alltid i det rosenrödaste humör och full af historier om bondlif och kärlek. Man gråter icke vid hans historier och ännu mindre åt kaptenens.
    Detta är nu herremansafdelningen.
    Säg och visa mig någon, som har varit i Sulitelma och gjordt utfärd, att han icke lyser upp, om du talar om Ole Nielsen.
    Det vill säga: ingen säger annat än bara Ole. Alla vet hvem han är, hvad han går för och hvad en sådan man är värd. Han får ett varmt handslag, hvarhelst han möter fram, ett kamratligt ord och ett villigt öra. Han är den främste medhjälpare och förare till fjälls, och så länge Oles snart 50-åriga rygg orkar, får du ingenting bära. Du kan ha så lätt packning du vill och vara så ung och stark som hälst, men har Ole ett lillfinger ledigt kan du vara säker på att han är borta och krafsar på din börda och vill ha den på det lediga lillfingret.
    Jag tror visst Ole är lapp till födsel. Björnjägare är han och halfskalperad har han varit. I ansigtet har han märken af björntänder.
    Han talar artigt och mjukt och går mjukt och tyst. Om honom är en historia, som är den hygglige Ole upp i dagen.
    Det var en vintermorgon och Ole "viskade komager". Det vill säga att på ett konstrikt sätt ordna höet i en fjällpjäxa, så att det blir rätt fördeladt rundt fot och ben. Aldrig vaknar man då Ole hämtar och lämnar komagerna, - sofva hur lätt man vill. Han går tystare än en kattunge och är så inne i sin rol af ljudlös menniska, att man icke får honom ur den.
    Så smög han sig in i kontorschefens sängkammare och gick så innerligen tyst och försiktigt - men han, som låg i sängen, var vaken och log. I hela våningen fans ingen mer än dessa två.
    Så hviskar kontorschefen: "hvad är det för väder idag Ole?" Och Ole hviskar så tyst som möjligt, nästan andades fram: "åh, han er bare stygveir." Och så gick han så tyst på tårna ut för att icke väcka - herr kontorschefen.
    Ole är löjtnantens kock och factotum, renlig, påpasslig och alltid krusande för den dram och det glas öl, som han alltid bjudes i herrarnes tält, då det är mat å färde.
    Sådan är Ole - är det någon, som varit tillsammans med honom på fjällfärd och icke känner lust att ha honom i närheten för att få ge honom ett varmt handslag? Hvad säger du, löjtnant?
    Nu äro vi samlade på vägen mellan kontorbyggningen och "messen" och se på hur det sista bindes fast i klöfjesadeln. Damer och herrar, som skola bli nere här i Furulund, Sulitelmaverkets centrum, äro afundsjuka på oss lycklige, som få ta till fjälls. Vi prata och skratta. Vi bjudas cigarrer. Vi ta folk i hand. Nu är "Kind", den rackaren, osynlig - Khhyinthth! "Ska vi ta sydvest på? Det ser mulet ut deruppe ... . .. När kommer Ni tillbaka?" - "Det var en präktig fjällstaf du har - tänker du bestiga Stortoppen ensam - gå öfver glacieren?" - "Karl Johan kommer att lägga sig i Gikenbacken - Ajjö - ajjö! "Jag skall nog få honom att stig upp igen - ajjö gubbar." - "Kommer du tillbaka på lördag Otto?" - "Nej, se på bankiren!" - Ajjö - ajjö.
    Khhinthth! - Khhyinthth!

ISBRÆMÅLAREN

    Jag slår på väggarne till mitt palats - då jag tar ett renhår ur kroppen kommer det med armar o. händer 50 i st. - en jagande vindrackare - Stå hela natten och hålla en tältstång - eller med axlarne stöta till väggarne, som hotande bågna in - detta hårda evinnerliga klappande af tältsidorna - veta att man har en oändlig väg ner till bygden - tänka på Varvekhyddan ej långt härifrån - minnas mannen, som dog på Hankabacken - mina whiskyflaskor - dricka hela natten för att hålla värme äta smör o. skorpor.
    Den som hade haft Varvekhyddan här -
    Jag går ut för att gräfva undan snön - kommer in med frostbitar i fingrarne - det ångar af dem - och min andedrägt.
    Mina två ljus flämta –
    Jag försöker se mig själf –
    På tältstången - komagerbanden och en våt skinntröja. Primus, en sill i vatten. Biffköttet utanför - jag lägger papperet på en duk och försöker skrifva novell. Men detta klappande och dessa rystningar tvinga mig att gång efter annan springa upp. Ibland stillnar det - Då hör jag stormen tjuta kring Nunatakkerna, den kommer.
    Opp att hålla i tältstången! –
    Dukar som jag spänt på skär jag utaf och kommer att tänka på de Napoleonska generalerna, som gjorde det samma i Spanien o Italien. Och det var nog icke Isbrædukar –
    På fjällfärd o. i tält är morgontofflor bra. Jag måste taga dem af och sitta i de våta lauparskorna. När som hälst går tältet - och jag har en hel natts marsch i snöstorm. Då jag var ute nyss såg jag icke handen framför mig - men mitt tält lyste derutifrån gult och skinande. –
    Aldrig förr har jag druckit sprit allena. Nu gör jag det - grovkjæft af whisky -
    Löjtnantens tält, bankiren i fransk-tyska kriget - den danske kaptenen, Lefve gamla Sverge –
    Stekpannan med kall biffgryta - kaffepannan, condensed milk - kaffe choklad - skorpor (i morgon skall jag på hemvägen lefva på choklad -)
    Då jag med fjällstafven slår på väggarne till mitt hem - home sweet home! - är det som om stormens onda ande svarade genom att slå ifrigare i tältduken - Hvarför klappa segel i kuling?
    Hvad är det, som gör recülen -?
    I lugnare ögonblick hör jag sorlet af glacierelfven –
    Den nye vetenskapsmannen, som fotograferade. –
    Jag blifver sömnig af detta klappande o. detta vakande och stridande - nu på andra dygnet - vill bara sofva. Förstår så godt, att de som gå vilse i snöstorm vilja lägga sig ned och sofva. –
    Stöter med stafven, min stolta fjällstaf mot väggarne - med fötter sparkar jag o. med händer slår och vänder hufvudet till o. stångar undan snön, som våt och tung hotar att spränga mitt hem - sweet home!
    Hvarför skulle jag också kalla det "Home Sweet home".
    Hvarje hål i tältväggen satte in en allt rundare mage - fylld med klabbig snö –
    Man blir så ilsken öfver detta evinnerliga klappande, som aldrig tar slut. Så upprifven, nervös och uppretad att man önskar - att tältet väl och vackert vore bortblåst så att marschen genom snöstorm och natt kunde taga sin början - hur den än ginge för öfrigt. En man, som vakat två dygn och sitter ensam i ett slående tält under snöstorm - bredvid en glacier - är icke sig själf längre. –
    Jag stod vid tältstången o. halfsof - hörde seglen slå i fjärran sköjt i orkan vid gibning -.

DEN STORA GRUFOLYCKAN I SULITJELMA (1. sept. 1895)

    Sulitelmaolyckan har, som var att vänta, fått sitt efterspel i en större rättegång, som för närvarande pågår i Bodö med stor och vidlyftig apparat och med många högtidligheter och hårklyfverier. Det är lagmansrätt (jurydomstol) som har saken till behandling.
    Jämtlandspostens korrespondent meddelade strax olyckan skett (1. september 1895) en kort underrättelse, som i så måtto var felaktig, att det icke var sju- eller åttahundra kilo dynamit som exploderade, utan mellan 11- eller 1200! Dessutom en sats knallhattar, ett fat gasolja och ett eller två fat rapsolja.
    Alla dessa farliga ting voro brakta tillsammans i en öfvergifven ort i Giken grufva - hvem som bär ansvaret därför är juryns sak att afgöra. Anser juryn någon skyldig, blir straffet ett par års straffarbete, lindrigt nog för två människolif.
    Sulitelma grufvor äro, med undantag af en, belägna i det fjäll, som kan sägas vara Sulitelmatopparnes fot. De ägas af ett bolag med helt och hållet svensk styrelse och af till två tredjedelar svenska inträssenter. Aktier för 1 million befinna sig i tre rika och missnöjda tyskars händer. Största svenska deltagare äro konsul N. Persson i Helsingborg och profässor Hj. Sjögren i Stockholm, den lycklige mågen till hr Ludv. Nobel.
    Ett års tid ha förhållandena vid Sulitelma varit besynnerliga. Värkets direktör, den humane och som bärgsman framstående Corneliussen, fick en assistent från Amerika, en svensk vid namn Olof Wenström, den som nu sitter kall och askblond i de anklagades kätte tillsammans med den stigare, som satte luntan till det stora skottet.
    Wenström fick på sin lott, som souschef, driften af grufvorna, dock så att han skulle vara underordnad direktören och alltid konferera med honom - hvilket han låtit bli.
    Nu vändes ett blad i boken och började s ett nytt kapitel i den inträssanta historien om Sulitelma.
    Förr hade intet missnöje hörts från arbetarne, och grufingeniören hade icke haft bruk för andra vapen än en liten pännknif för sin blyertspänna. Men amerikanaren bar revolver, drog fram revolver och visade revolver för att göra sin mening kraftigt gällande mot arbetarne. Vi visste det alla i Sulitelma, att den bleke amerikanaren med de förunderliga historierna om de fortplantningsdugliga mul- åsnorna och hästen, som helskinnad sprang genom ett tjockt träplank, en och annan afton själf sprungit efter vägen däruppe med en obeväpnad arbetare efter sig.
    Då under tre föregående års drift endast tre människor satt till lifvet i grufvorna och detta genom egen oförsiktighet, har under W:s enda är sju man omkommit, måst på grund af besynnerliga anordningar i "grufbygningen".
    I fjor strax före jul och endast ett par tre månader efter W: s tillträde uppstod en stor sträjk i Sulitelma. Arbetarne uttalade då sitt missnöje med Wenström, men lugnades och återgingo i stor mängd till arbetet genom direktörens och kontorschefens besinningsfulla uppträdande.
    Det är denne grufingeniör, utan examen, som i en inspirerad artikel i den afsomnade Stockholms Nyheter kallades för "den oskyldige svensken".
    Olyckan var icke så oväntad, ehuru man icke väntade en af det slaget. Ras i grufvorna hade icke varit så sällsynta på sista tiden, och man undrade hvad som härnäst skulle komma.
    Jag skall aldrig glömma den 2 september, då jag med värkets läkare kom upp till Gikenbaracken och fick se en stillsamt förbitt- rad arbetareskara, som talade tyst och icke kunde slita sina ögon från det uthus, där de olyckliga kamraternas lik lågo, till det yttre oskadda, men så döda som något lik varit.
    Wenström, som fått bud på morgonen, hade ridit ditupp, men antagligen till följd af de ansiktsuttryck, som mött honom, låtit detta vara detta och omedelbart fortsatt sin väg.
    Sedan vi sett de i lergrå grufkläder klädda liken gingo vi in i grufvan genom den annars - men icke nu - af elektriskt ljus upplysta Olofsstollen. Framme vid explosionsstället kunde ingen af oss undgå en gripande känsla af beklämning. Järnvägsskenorna långt, långt in genom stollen voro vridna som korkskrufvar, som hyfvelspånor. Den elektriska ledningen var spårlöst försvunnen. En borrmaskin, en solid pjäs, var trasor endast - och fjällväggarna voro stenrösen. En låda med grofva järnrör var splittrad och rören kastade långt in i en sidostoll, krumböjda och fördärfvade. Vi ha sedan haft ifriga dispyter om huru det kunde vara möjligt att liken, som lågo icke så många meter från dynamitkällaren, kunde vara så oskadda. Läkare, som varit tillkallade och sakkunniga, drifva en i mitt tycke ohållbar sats: att männen, rädda för den kväljande röken af brinnande dynamit och gasolja, försökt att komma ut, men kväfts och stupat - före explosionen. För vanligt folk är det ofattbart huru en människokropp kan vara hel och oskadd, där starka järnpjäser krossats som tändstickor. Nej, de hade nog varit nere vid ortens botten, då explosionen skedde. Därinne värkade icke lufttrycket så starkt att det kunde döda och krossa. Först efter smällarne sprungo de ut och kväfdes.
    Men jag må fatta mig kort.
    Arbetarne läto i tydliga ord höra sin förbittring. De talade om ingenting mindre än att på något sätt för alltid oskadliggöra Wenström. De lugnades af direktören, som alltid haft deras öra, med försäkran om att saken skulle anmälas för vederbörande. ja, där kommo upp en del jurister och öfverhet och ett vidlyftigt. förhör pågick flera dagar och fortsattes sedan i Bodö med resultat att Wenström och hjälpstigaren Solberg åtalades för att genom grof "uaktsomhed ha forvoldt 2 menneskers dod", W. dessutom för ett olagligt stort dynamitupplag i grufvan.
    Rätten skulle sättas den 9 januari, men snöstormar och oväder omöjliggjorde detta. Den 11 sattes den. 29 vitnen voro inkallade. Såsom sakkunnige voro närvarande 2 läkare, 2 bärgmän och 2 tekniker. Statsadvokaten fungerade naturligtvis som åklagare. De två anklagade hade hvar sin overretssagförer till försvarare.
    Lagmannen, rättskrifvaren och statsadvokaten voro klädda i sina svarta kappor och det var en mycket vacker apparat. Långskäggiga bönder sutto som jurymän. En enda norsk referent satt vid ett litet bord vid de anklagades bur. Det var ett tjockt factotum i Bodö. jag skall icke referera hvad vitnena sade utan endast kort beröra gangen af det hela och utsikterna för utgången, som ännu är oviss.
    Enligt vitnesberättelserna gick olyckan så till.
    Hjälpstigaren Solberg skulle den 1 sept. kl. omkr. 11 e. m. gå in i dynamitkällaren för att till ett par arbetare utlämna vekar till gasoljelamporna. Solberg satte sin egen brinnande lampa på en hylla och tog fram vekarne, som tändes utanför dörren. Strax därpå kom en arbetare och begärde dynamit, som lämnades. Sedan skulle Solberg gå ut, men i det han passerade gasoljefatet slog därifrån en eldslåga mot taket, hvarpå stigaren sprang sin väg, såsom han själf sagt, för att varna folket. I grufvan arbetade då mellan 25-30 man. Alla kommo ut, blott icke två arbetare längst in i grufvan, svensken Gustaf Carlsson och norrmannen Johan Löding, som sedan funnos döda. Omkring 20 minuter efter eldens utbrott hördes en stark explosion, som 10 minuter därefter följdes af en ännu hårdare. Jorden skalf och en massa rök trängde ut genom en stollmynning.
    Ledningen till en borrmaskin, som drefs med komprimerad luft, afbröts och stannade, men sattes strax därpå i gång för att förse grufvan med frisk luft, men det dröjde 20 minuter innan folk kunde komma in och se något.
    Enligt lag skulle det största kvantum dynamit här ha fått vara 250 kilo, men var något öfver 1,100. Tillsammans med den farliga gasoljan (hvars införande i grufdriften direktör Corneliussen motsatt sig) var här altså explosiva ämnen så att det förslog.
    Nu har under vitnesförhöret största inträsset vänt sig kring frågan: har W. vetat af att gasoljan förvarades tillsammans med dynamiten? Det är framkommet och på sätt och vis erkänt, men af alt att döma ställer sig rättegången gynsammare för W. än man förmodat.
    Mera med nästa post!

    Strax efter olyckan blefvo vederbörande myndigheter underrättade och det dröjde icke många dagar förrän bärgmästare, fabriksinspek tör (motsvarar svensk yrkesinspektör), läkare, statsadvokat, sorerfskriver m. fl. voro i Sulitelma.
    Förhör och grufbesiktningar, liköppningar och annat följde i rask fart och efter några dagars strängt arbete reste förhörsrätten därifrån. Man visste då att grufingeniör Wenström och hjälpstigaren Solberg skulle åtalas inför lagmanstinget för vållande af två människors död genom grof vårdslöshet.
    Fabriksinspektören uttalade sig synnerligt skarpt och fördömande. Gaf instruktioner för dynamitens framtida förvaring i grufvorna och förbjöd helt och hållet gasoljans användning såväl vid borrmaskin som i lampor. Dynamiten skulle, påbjöd han, förvaras i ett kvantum af högst 300 kg. i med dubbla dörrar försedda förvaringsrum och icke närmare än 50 meter från ställe där grufarbete pågick. Dessutom - då han hört att en WenstrÖm misshaglig stigare möjligen skulle aflägsnas före rättegången - förbjöd han detta med hotelse om åtal.
    Men W. som i alt haft sin egen åsikt och icke brytt sig om öfverordnade eller myndigheter, gjorde äfven nu som han behagade. Stigaren afskedades - och någon dörr för dynamitlagret är ännu icke gjord. Då vise värkställande direktören i bolaget i anledning af den snart instundande rättegången reste till Bodö och Sulitelma underrättades han af fabriksinspektörens ombud att åtal skulle anställas i anledning af stigarens afsked.
    Ja, i denna selebra sak har månget manligt ord blifvit fält och många ögonbryn rynkade och mången näfve lagd i bordet på att jag skall visa dem!" Men ...
    Fabriksinspektören, hvars Bismarcksögon och kraftiga tal ingåvo stor aktning, har som de andra, visat sig vara en begåfvad deklamatör och landsortsskådespelare. Han stoppade sitt åtal i glömskans. stora påse. I slutet af november skulle lagmanstinget hållas. Men då det kom till kritan ansågos de förberedande förhören vara otillfredsställande, och så kom ännu en gång ett stort följe lagfolk till Sulitelma, såg ännu en gång på Gikengrufvan, höll ytterligare förhör och reste nedför vattnen dragna på långslädar af skridskolöpare.
    Nu skulle rätten sättas den 9 januari.
    Men då fattades en af bisittarne, en sorenskriver, som icke lagat sig till Bodö i tid. Och så saknades den andra, men fans igen. Och så telegraferades det till justitiedeparternanget om att få ersätta den 458 ,saknade med annan. Och så kunde komedien börja den 11. De två dagarnes väntan kostade staten vackra pängg. 60 människor, som alla hade ersättning af staten - de 6 sakkunnige med omkring 25 kronor om dagen!
    Hela historien: Sulitelmas förlust genom grufvans förstöring, dynamitens förlust, förstörda maskiner m. m., förhörsrättens två resor, kostnaderna för lagmanstinget under närmare 2 veckor m. m. (hvarvid är att märka, att många fått beräkna längre tid i anl. af dampskibsruterna) anses och är bevisad kosta mer än 30,000 kronor! Staten släpper här till närmare 20,000.
    I Bodö, som är en dåligt bygd stad med oftast torftäckta hus, belägen ett gott stycke norr om polsirkeln, skulle man tro att lagen icke kan uppträda med den pompösa apparat, som gör sig så bra och är så vacker att se på. Men nej. Rätten satt i stadens enda vackra hus - i en vacker, stor sal med många afdelningar.
    Vid ett långt gröndukat bord lagmand och bisittare vid ena tvärväggen. Till höger rättskrifvare och statsadvokat (åklagare) vid mindre men gröna bord. Alla klädda i de imponerande svarta kapporna - hvad de nu kallas. Vid långväggen, till höger från domaren sett, sutto de anklagade i ett slags bur.
    Allmänna uppmärksamheten var naturligtvis starkt fäst på denne egenmäktige souschef och grufingeniör - utan examen - som så länge drifvit gäck med sina öfverordnade och äfven nu syntes ta det hela lugnt.
    Han är en blek smärt man med stritt hår och trotsiga ljusa mustascher. Yttrade sig klart och distinkt och gaf gärna misshagliga fiender huden full. Icke ett ögonblick var han i förlägenhet för ett svar - och det såg genom hans täta anvisningar till försvararen ut så, att han egentligen försvarade sig själf.
    Vid små bord på golfvet sutto två grupper sakkunniga, de två försvararne, som voro ytterst soignerade och vackra unga män med ett slags begrepp om talareplastik, samt vid vänstra långväggen jurymännen - nordlandske gårdsbrukare. Deras lurfviga, långskäggiga hufvuden sågo mycket imponerande ut på långt håll, men den, som har sett en kossas djupsinniga blick har också sett dessa jurymäns, då de sakkunniga började kasta boll med sina lärda fraser.
    På vitnenas bänk sutto två direktörer för kopparvärk: Corneliussen i Sulitelma och SchiÅtz i Kaafjord, ironiska att åse vid all advokaternas färska bärgvetenskap.
    Slutligen de ökända "Sulitelmaglukarne" med våtkammat hår framdraget till ögonen i en slickad lugg.
    Jag skall fatta mig kort angående vitnesmålen då ju utgången är genom telegram känd för jämtlandspostens läsare.
    Graverande saker framkommo och fullt bevis framlades för att Wenström beordrat gasoljefatet in i grufvan". Detta erkändes också af W., men han bestred att han därmed menat dynamitkällaren.
    Det bevisades därför, att stigare icke hade rättighet att bygga i grufvan, utan order af ingeniören, och då intet annat förvaringsställe fans måste stigaren ha uppfattat ordern såsom gällande dynamitkällaren. Länge hade W. förnekat att han gifvit-denna order, och rättegångens utfall ansågs i mycket bero på att bevisa dess värklighet. Det framhölls också det oförsvarliga uti att inga försiktighetsregler gåfvos för dess bruk.
    Andra vitnen intygade att driften i det hela hade varit lättsinnig och lifsfarlig. Direktör Schütz karaktäriserade den såsom "rofdrif". Grufvorna hade utstrossats till stora arealer utan att takstÖttor anbrakts efter bärgmästares och direktörers anvisningar, ändock malmens bädd utgöres af lös skiffer i sned ställning! Därför hade i grufvorna ras inträffat flera gånger och en gång - i maj 1895 ett stort sådant i Charlotte grufval där endast en tillfällighet sparade människolif. En farlig "synkning" hade emot direktörens uttryckliga åsikt arbetats. ja, arbetarne satte lifvet till. Sammanlagt ha under Wenströms enda driftsår sju arbetare omkommit på grund al vårdslös grufdrift under det att de 4 föregående åren (under dir. Schütz i Kaafjord) endast 3 arbetare satt till lifvet genom egen oförsiktighet.
    Detta är siffror, som tala.
    Så stod mannen inför rätta och ljög.
    Det var i ett anfall mot direktör Corneliussen, hvilken han karaktäriserade som sin fiende. Denne skulle nämligen ha fått sitt afsked beslutat redan 1894 eller då Wenström anstäldes. Att han icke underordnat sig honom vore väl ej underligt.
    Men dess värre för Wenström. En af styrelsens egna ledamöter, inkaftad som vitne, intygade, att styrelsen icke visste af något sådant!
    Wenström hade - kan tänka - förordat direktörens kvarblifvande tillsvidare "för att lugna arbetarne---. Ändock detta sades pröfvades framgången af ett faktums förnekande: det allmänna missnöjet med Wenström.
    Ett vitne, direktören, berättade angående detta, att dagen efter olyckan flera arbetare vid hans ankomst till Giken hade hotat att skaffa bort W. på lämpligt sätt: "kom han ikke wxk nu, skulde dette ske paa anden maade".
    Det var för öfrigt egendomligt att i denna sak höra de olika vitnena. Alla de förra stigarne visste att berätta om arbetarnes missnöje med grufingeniören, men de nuvarande visste ingenting! En af dem, som vitnat angående detta, sade utanför rättlokalen helt andra saker än han sagt därinne, då han var mera diplomatisk.
    Efter afhörande af 29 vitnen afhördes äfven anklagade Wenströms egen fru, en infödd amerikanska.
    Det var mycket vackert att se huru denna sympatiska kvinna under hela sin berättelse gaf sin man vackra och vältaliga ögonkast. Som trumf gjorde hon stor nytta genom sin behagfulla person. Huruvida det var lagenligt att låta henne aflägga ed och vitna i mannens sak, skall jag icke inlåta mig på. Men gubbarne veknade af det - och nytta gjorde det.
    Efter en och en half veckas session och sedan stadsadvokaten med låg och otydlig röst, surfvigt och oklart, hållit sitt tal under det han hela tiden sett ned i sitt bord och gungat fram och tillbaka sasom ett vassrör i blåst - och sedan de båda försvararne med vackra och goda anföranden (Wenströms försvarare under flitig "persontrafik") stukat statsadvokaten, som jurymännen knapt kunde uppfatta - upplästes "retsbeIxringed' eller domstolens konklusion, hvarefter juryn efter 2 timmars debatt frikände bägge de anklagade.
    I större mål sitta som jurymän 11 personer, hvaraf en är resärv. Af de 10, som döma, fordras 7 ja mot 3 nej för att domen skall bli fällande. Den långa debatten tyder här på stark minoritet.
    Utgången förvånade icke. Det är sällan juryn här i Bodö (Hålogolands lagmansting) har fält.
    Det allmänna rättsmedvetandet är icke tillfredsställt. Man tycker, 461 att efter ett års ofärsvarlig grufdrift Och efter att i ha infört ett så farlig ämne som gasolja emot direktörs åsikt - att någon - och hvern? - skulle ha ansvaret för de spilda människolifven, icke en- dast för de två nu, men kanske också för de andra.
    Sulitelmas styrelse har också uppträtt egendomligt. Sedan den först genom nästan enhälligt beslut uppmanat Wenström att afgå gör den honom - sedan han åtalats för dråp genom vårdslöshet! - till vikarierande direktör. Den har tillåtit sig att drifva litet med den beskedliga norska rättvisan.

Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, 10/8-15/8 1895

Sulitjelma

    För 20 år sedan lärde oss svensk geografi, att Sulitjelma var »Sveriges högsta fjäll», i någon ödemarkens avkrok beläget.
    De öde vidderna häruppe hade få genomströvat, om icke lapp, ren och varg. Hur fjällspetsarna tindrade och isjöklarna rodnade, då midnattssolen såg på dem, visste man antagligen, men att skatter lågo i bergets kamrar och väntade dynamitens nyckel för att se dagens dörr öppnas, att här snart skulle bli ett flitens hem, ett företagsamhetens fält, att här på ett halvt dussin år skulle växa upp en bergverksjätte - vem tänkte det?
    Nu vet man, att Sulitjelma geografiskt är ett norskt fjäll, sedan 4 år tillbaka är det i verkligheten ett svenskt fjäll inom norskt område.
    I Sverige vet man ännu litet om det stora företag, som kallas Sulitjelma aktiebolags gruvor. Kommmer man från Sverige och, låt mig säga, till Bodö, dess närmsta stad, får man till sin förundran höra en mängd om Sulitjelma såsom någonting storartat och aktningsbjudande, ibland såsom någonting farligt, men med vilka ord det än må omtalas, och med vad mått det än mätes: sällan får man höra annat än yttringar i superlativus.

På skidor till Sulitjelma

    Hur man lättast kommer hit från Sverige är jag icke fullt säker på, men vill tro, att det sker bäst från Kvickjock över Varveke o. s. v.  Annars begagna hit tillflyttande svenska arbetare många vägar över gränsen, alla utmynnade i en dalgång innanför en fjord, komma därpå sjöledes till Bodö, varifrån lokalångare föra dem in genom Salten- och Skjærstadfjord till Fineide, Sulitjelmabolagets lastageplats.
   Från Fineide har man bolagets utmärkta kommunikationsled längs en av de härligaste färdeleder i Nordland, och det vill säga mycket: ångbåt över Nedre och Övre vand, därifrån järnväg till Langevand, hvarpå ånyo ångbåt över Langevand till Furulund -  och där är man framme.
   Vintertiden äro sjöarna ovanför Fineide tillfrusna, men man åker bra och franikommeligt med bolagets postförare, om man icke vill gå på skidor.
   Sjöarnas stränder stå mångfaldigt originella i skog, stenmurar, branter ooh konkaviteter. Järnvägen slingrar sig fram i den vildaste och trängsta högfjällsdal man gärna kan se - vid varje kurva bjudande på någonting rart och vackert, ibland till och med leende, men alltid med fjällens allvar bakom och över.
   Vattenfall möta med en kullerbytta, och forsar fräsa förbi, eller vattnet rinner lugnt i den smala älv, vars alla slingerbultar järnvägen följer mellan Langvand och Övre vand.
    Vid Fineide, där en stor ångare lastar exportkis, ser man, att man icke är kommen till en ödemark, utan till ett verksamhetens ställe. Här är telegraf och telefon. Här är ordentlig kaj, vilket man saknar till och med i städer och större »ladesteder» i Nordland; svenskarna vilja ha bekvämlighet och undvika krångel. En rälsbana visar, huru kisen från det strax ovanför belägna Nedre vand fraktas hit. Den lilla strömmen från vattnet till fjorden är nämligen icke trafikabel.
    Skidorna på!
    På ett par minuter passerade jag det korta stycket till Nedre vand, fäste uppmärksamheten vid en ångkran för malmlyftning, iakttog ett muddringsarbete vid kajen och begav mig ned på sjön.
   Där var dåligt skidföre och isande motvind, som kylde intill märgen. Ännu sämre var föret på det ansenliga Övre vand. Denna östanstormarnas illa kända tummelplats var nästan fri för snö. Vinden låg emot och slängde mig ofta långa stycken tillbaka.
   På det sättet strävade jag i den begynnande natten på väg mot Kölen och högfjällen. Det är för resten ingenting att tala om, att jag förfrös ett par fingrar och åter fick liv i dem, och att jag i den kolsvarta natten hann Skjönsta och utkördes ur den smutsigaste bondstuga jag hittills sett i Norge. Käringen sade, att jag var för fin!
   Jag hade klart för mig, att jag måste gå på mina tunga skidor hela natten över de branta fjällen och kanske i morgningen nå Sulitjelma, så vida icke händelsevis vargarna - nåja!
    Räddades av bolagets expeditör i det ensliga, kittelbygda Skjönsta,  - fick mat och logis.
    Här är jårnbanans nedre ändpunkt; här är också poststation, telefon, lokomotivstall m. m.
    En del forbönder i verkets tjänst övernattade här, slamrade litet på morgonen med plank och annat, pratade ett främmande tungomål och begåvo sig i väg - icke efter banlinjen, som är svår att hålla körbar på vintern, utan efter en slingrande, svindlande väg över högfjällen till Langvand. Om en stund åkte jag förbi dem, ehuru det icke gick så fort för mig. Deras hästar stannade med sina lass varannan minut i de branta stigningarna.
   Uppförsbackarna voro envisa. Varje ny svängning visade en ny höjd att taga. Sulitjelmatopparna blänkte i sol och maskerade avståndet. Svetten lackade. Östanvinden bet i det blöta skinnet.
   På en gång bar det utför, icke hövligt och beskedligt, utan brutalt och nyckfullt. Jag lossade på bindslena - kände mig själv och mina djuprefflade ångermanländska jätteskidor av fetaste furutju.
    Då de få se en utförsbacke, bli de besatta av Belzebub. De ränna i väg, utan att se till höger eller vänster, söka de älskade bråddjupen med blixtens hastighet och föra den olycklige med sig. En och annan gång räddar man sig från döden genom att kasta sig omkull.
    Ibland - bäst man sympatiserar - sker en oförmodad skilsmässa och man tar var sin väg. Skidlöparen gör en mängd hopp och kullerbyttor i luften liksom av glädje. Liksom, - ty han hinner icke att vara glad just då. Efteråt är han det, om han lever.
    Det är nu icke mera om den saken. Jag kom till frukost i Sulitjelma med livet i behåll och glömde vid svenskt språk och svensk matsedel att vägen gått ovan molnen och på kanten av bråddjup.

Naturen vid Sulitjelma

    I korthet storslagen högfjällsnatur. På en väldig fjällrygg, som till en del är belägen inom svenska gränsen, vila de sju topparna, goda stycken ifrån varandra. Runt om stå andra fjäll, varibland den elegant byggda käglan Saulo (sadeln) obetydligt lägre än Sulitjelmas stortopp.
   Djupt ner ligger Langvand i sin skål av höga fjällväggar, och på dess stränder äro verkets mångfaldiga byggnader uppförda: villor, kaserner, verkstäder, vaskerier och skeidehus m. m.
    De största Sulitjelmatopparna heta Varde och Stortoppen, två tinnar på samma kägla. Föreningsbandet mellan desse tinnar är en egg så smal, att man kan rida grensle över den hela vägen - flera hundra meter. De enda, som passerat detta stycke, äro doktor Möller och Erling Corneliussen i Sulitjelma samt bergkandidat Jens Dahl. Den bekante tindebestigeren Aanderud (»aandebestiger Tinderud») försökte sig en gång på ritten, men misslyckades. Han hämnade sig på det obestridligt ansedda Saulo.
   Klimatet är här icke så hårt som man vill tro. Största köldgraden har under de senaste fyra åren varit - 38 gr. Celsius; det var under 1892 års smällkalla vinter. Högsta värmegrad + 34 gr. Celsius. Klimatet är icke hårt för att vara här - ett dygns resa norr om policirkeln och högt till fjälls - men vädret kan vara överraskande variabelt. En snöstorm kan komma som en blixt ur en klar himmel, eller det kan ge sig till att regna mitt i vintern.
   I fjor avkastade Langvand sin is i mitten av maj, men det händer att sjön är isbetäckt in i juni, medan snön är så djup långt ned på fjällen, att man nödgas köra till de högst belägna gruvorna med trygförsedda hästar.
   Östanvinden är fjällens vind. Västanvinden är havets och Golfströmmens. Den senare är icke så stark, men den förre uppträder gärna som storm och till och med orkanaktig.
   Då i fjor vid 17-maifesten verkets folk hade en kapprodd med nordlandsbåtar på Langvand, kom östan med en snöstorm så stark, att de, som från en ångare skulle sköta om starten, måste hålla sig fast i räcket för att icke gå över bord.
    Det är överraskande vackert att se en östanstorm i Sulitjelma, om det är en solskensdag på vintern. Sol­belyst snö virvlar som ett mjöldam omkring alla fjälltoppar. Från varje rygg stiger ett vitt, glänsande moln högt till väders, och det hela blänker så, att det gör ont i ögonen att se därpå. Ned efter fjällsluttningarna jagar dylika dagar vinden med sådan kraft, att endast den modigaste och kraftigaste kan bestå en strid. Hur gick det icke i fjor med honom, som skulle upp, till den 470 meter över Langvand liggande gruvan Nya Sulitjelma? Han klarade sig uppför Giken-backen och till och med Haukabacken, men där var det slut. Mannen var nykter, och kölden icke så stor. Linbanan hade han att följa efter och tog icke fel av vägen. Men några hundra fot från baracken, som han ville nå, kunde han icke längre, utan lät utmattad sitt liv i snön. Ja, är icke en av de baracker, som mannen strävade till - fastsurrad i klipporna medels starka järnlinor i alla knutar!
   Doktorns »premieskirend» en söndag i slutet av mars kunde icke försiggå i de härliga backarna vid Jakobsbackens högt belägna gruva. Deltagarna orkade icke dit, utan vände halvvägs. På Langvands is slogo de upp sina rockar och seglade från Fagerlid till Furulund med god fart. Innan de framkommo hade östanstormen piskat in en försvarlig isskorpa på deras ryggtavlor.
   Men likväl: under de långa ljusa sommarnätterna och i dalens värme frodas här en växtlighet, som är förvånande. Här växa fur, björk, al, asp, hägg, vide, rönn, sälj o. s. v. och alla få de en ansenlig storlek. Björk­skogen vid Fagerlid är både rak, hög och frodig.
   Här växa också fem de nordligaste granarna i Norge - på Granhei vid Langvand.
    Furorna äro visserligen kvistiga, men bliva så stora som annorstädes. Skogsförvaltaren berättade om en fura så grov vid brösthöjd, att det behövdes tre mäns armar för att famna den. Hon mätte i höjd 30 alnar.
   En del av de många hus, som här åro uppförda, äro produkter från Sulitjelmas skogar. För den sydligt boende läsaren förefaller detta icke märkvärdigt och nämn värt, men för dem, som sett huru i det milda klimatet vid kusten häruppe trädväxten är pinsamt svag, och som sett, huru man här hämtar alla sina julgranar från Ranen och Vefsen, för honom är det en märklig sak.
    Villorna på Langvands strand äro omgivna av träd i myckenhet. Det är grönt överallt, gladeligt grönt. Och högt upp till fjälls behöver man icke stiga förr än man ser midnattssolen - Landegoda vackra fjäll - och Lofoten!
   Jordbruk är här ingenting att tala om, men en del »hemman» finnas här och var i en fjälldal vid en sjö. Boskapsskötseln lönar sig bättre. Bolaget har en ladugård på 12-15 kor och ett stall på 15 hästar.
   Den förste, som odlade jord vid Langvand på 1840­talet - lever ännu och är en 100 årig gubbe.

De första gruvarbetena

    De första skär­pen togos redan 1870. Malmförekomsten upptäcktes först av kringboende nybyggare, som trodde att här var järn. En kand. min. Lassen gjorde i slu­tet av I870 talet ett försök till gruvdrift, som dock icke lönade sig. En del av Mons Peter gruvan var det han började med. (Mons Peter = Måns Peter, en man,som en räcka år bodde här i en kula under ett stort stenblock). Fyndigheten övergick därpå till B. Kock i Venset, Johan Kock i Brettesnes och ingenjör Brun i Bergen, som hade bergmästare här för undersökning, men läto avskräcka sig av transportens stora vanskligheter. Detsamma avskräcka ägarna av Senjens nickelverk Vivians & Sons i Swansea.
   Men den, som icke avskräcktes, var ingenjör Alfred Hasselbom, svensken, mannen med den säkra slagrutan och med vilja - att försätta berg.
   Han fasthöll sin mening, att här var någonting att göra och drev den igenom trots alla sakkunnigas nej.
   I Sulitjelmamessens anteckningsbok har jag sett dessa betecknande rader av hans hand: »1887 27/2 kom undertecknad under de svåraste snö- och vindförhållanden till Furulund. Den 9/3 87 begynte malmtransporten från Furulund till Forsen»
   Han slet ont med sina 50 man i ödemarken, brydde sig icke om, att man ansåg honom vara mindre klok, utan visade sig vara den rätte banbrytaren. På snö och is framskaffade han till Fincide en provsändning av 460 tons kis, och därmed börjar Sulitjelmas första skede. Företagets finansiella stöd och ledare var, från och med Hasselboms första uppträdande här, konsul N. Persson i Hälsingborg, ägare till fyndigheterna efter de förenämnda misslyckade spekulanterna.
   År 1890 bildade konsul Persson »Aktiebolaget Suli­tjelma gruber» och därmed började driften i stort. Un­der kraftigt arbete och insiktsfull ekonomisk ledning har Sulitjelmaverket under de sista fyra åren uppväxt till ett av de största industriella företag i Norge.
   Aktieägarna äro mest svenskar. En del äro tyskar. Aktiekapitalet är 3 millioner kronor. Styrelsen är svensk och har sitt säte i Hälsingborg. Dess ordförande är f. d. ryttmästaren G. Tornérhjelm å Vrams Gunnarstorp. Företagets ekonomiske ledare är allt framgent konsul Pers­son, som är verkets verkställande direktör.
   Från och med den 15 mars 1892 har bolagets direktör i Sulitjelma varit den framstående geologen cand. min. 0. A. Corneliussen, förr direktör för Senjens nickelverk och Vigsnæs kobberverk, ansedd som Norges främste man i sitt fack och högeligen uppburen av sina funktio­närer och arbetare.
   Omkring sig har han en hel stab: fyra ingenjörer (var­av en även är markskeider), en läkare, en kontorschef med kassör och två bokhållare, kartritare och biträden m. fl.
   Verkets egendom har nu en areal av omkring 200 kvadratkilometer. Omkring 600 man eller mera arbeta nu (vintertid) i dess gruvor eller eljest i dess tjänst, men hava varit ännu flera och bliva det igen. Arbetslönerna ställa sig naturligtvis olika, men äro icke så ogynsamma, då det vid en undersökning, som förliden höst vidtogs, visade sig att förtjänsten pr individ och månad i genomsnitt var 86 kronor. Utgifterna för födoämnnen och kläder uppgingo samtidigt till 45 kronor pr individ genomsnittligt.
   Arbetsdagen är 10 timmar.
   Under den korta tid, här arbetats, ha individer av många nationer här mötts: svenskar, norrmän, kvæner, finnar, lappar, österrikare, ungrare, böhmare, amerika­ner, tyskar, ryssar från Arkangel o. s. v.
   Språket, som här talas, är närmast ett slags skandinaviska.
   Lustiga situationer ha inträffat, då heterogena språk­element tangeralt varandra. Komisk var historien om den tyske markskeidern, som sin första arbetsmorgon hade lappar att göra med. Han stod klädd i tysk bergsmansluva och kommenderade under gester på tyska. - Lapparna svarade på lappska och luffade med lantmätarekedjan. Det hela gick som en oljad blixt, men konstigt hördes det för dem, som hörde på.

Gruvbesök

    Nu släppa vi pa en stund siffrorna. Vi skola se ett par gruvor med en målares ögon. Var säker på, att iakttagande ögon här i Sulitjelma många gånger hava en festmåltid!
   Vintersol över Sulitjelma! Blekstillt! Mild luft. Det är en dag på besök i Ny Sulitjelma och Giken.
   »Troldhoppan» är en släde, som man icke gärna glömmer . Det är en stor, stoppad kälke, som rymmer 6 grenslesittande män och likafullt icke väger så mycket som en kappsläde. Markskeidern, som skulle vara min ciceron, befallde fram denna tingest och hästen Borken.
   Vi åkte präktigt ett stycke efter Langvands strand och nådde den skarpa Gikenbacken. Där backen var beskedlig, sutto vi som vanligt; där den lutade skarpt, vände vi oss och åkte med ryggarna före, bekvämt och bra.
    Vår väg skulle föra oss nära 500 meter högt, innan vi voro framme vid en av de intressantaste gruvorna i Sulitjelma. Makligt gick det uppför i solskenet. Fjällen kring Langvand blänkte i snöns mest stickande glans och markskeidern (= gruvingenjör och underjordisk lantmätare) talade om, huru man bar sig åt vid vinskörd i hans hem i Rhenprovinsen, till dess vi båda blevo törstiga.
   Efter hela vår väg mot himmelen träffade vi snöskottare, som gjorde ett slags väg så gott det kunde ske i den ofta mer än tio meter djupa snön. Ett järnvindunder till ångpanna skulle den samma vägen mot höjden som vi, en 10.000 kilos järnklump uppför en sådan backe, med ibland en lutning av en fot på två eller tre.
   Markskeidern berättade, att det icke blev någon ordning med matlagningen, och att bränslet blev för dyrt däruppe i Ny Sulitjelma, och att ångpannan var avsedd för båda delarna. Bara frakten uppför de här backarna beräknades till flera hundra kronor. Frakten från Fineide över sjöarna och fjällen (två hästar och en mängd dragande karlar) hade överstigit 1.000 kr. En illustration en liten till berättelsen om de svårigheter, som medfölja storindustri till fjälls!
   Långt om länge, och sedan vi mitt på vägen passerat Giken, kavade Borken oss uppför sista branten, den berödmda, den allvarliga Haukabacken, östanstormens backe, en backe, som allaredan har en historia.
   Här är en stråkväg för stormen, det ställe på hela Sulitjelmaområdet, där östanvindens buse brutalast far fram.
    Här hopade den sådana massor av snö i den ränna, där linbanan går fram, att man första året måste gräva en tunnel i snön får banans ostörda arbete och det andra året bygga en 130 meter långt trätunnel.
   Här bredvid var det, som den där karlen dog i snön, några hundra fot från baracken. Han gick icke vilse, förirrade sig icke, men han orkade icke sticka genom stormen, som kylde hans blod, tills det blev is.
   I fjor hände sig att en dylik storm jagade fram denna led under åtta dagars tid, varunder ingen kunde taga sig fram. Och så blev man utan mat i de två kaserner, som stå uppe i denna ödsliga kittel i fjället. Mitt i omöjligheten att bringa hjälp anmälde sig en man att våga försöket, och han lyckades tack vare den starka och vana hästen. Ty då stormen låg på som starkast, måste mannen hålla sig fast bakom en låda på släden.
   Här uppe är det också, som man fastsurrat en kasern med järnlinor i klippan. Det behövs.
   Här stå vita höjder runt omkring den ödsliga kitteln. Bakom en av dem ses en av Sulitjelmatopparna. Mitt i kitteln två hus som medelpunkt och en linbana som radie.
   Några svarta gestalter gingo emellan gruvöppningarna (inbäddade i snö) och kasernerna. Ett par raggiga getter stodo i en snödriva och tuggade. Boskap på ett högfjäll i mars! Kvinnor och barn tittade i dörrar och fönster.
   Av det ovanda i denna fjällens vinterödslighet, av de tysta svarta männen och det trista i stämningen känner man sig stukad. Jag blev det yttermera av markskeiderns frukostkorg, som togs fram, då han såg, att jag var mogen för en ny stukning.
    Så mycken god mat - och - det är sannerligen gåsleverpastej! - och på min ära rödvin!! - och -  och - cigarretter - - och!
   Gruveöppningen hade råkat att bli åtskilligt inbäddad under vinterns lopp. Då vi, försedda med de vanliga gruvlamporna, skulle gå in i Sulitjelmas innandömen hade vi en lång, krokryggig marsch genom en lång, stigande snötunnel. Det smakade av skoltidens snöfästningar och ännu mera av livets sträv i mandomsåren. Så gingo vi efter varandra, medan lampskenet lät flammor av rodnad komma och gå på snövaggarna. Vi mötte folk med lampor som vi, och alla de i Nordland beryktade »Sulitjelmasluskarna» hälsade artigt och gåvo plats. Snart gingo vi inne i stollen (stoll = en gruvtunnel) och följde denna mot ett matt blickande ljus någonstädes långt inne i berget. Snart grenade sig stollen. Vi gingo till höger och uppåt, mötte sent omsider och efter många passerade stollförgreningar en - sal! En sal med högt valv, skrovligt, lutande, oregelbundet, och i salens ena ända en väldig hög malm, på vars krön några arbetare knackade med släggor eller borrade i bergväggen. Deras lampor hängde på utsprång i fjället, blickande som blodsprängda ögon.
   Malmens gångar äro ibland vidlyftiga, och i synnerhet i Sulitjelmagruvorna äro de det. Stollarna äro där­för icke alltid raka, utan man går framåt med stollar och uppåt med utvinning av malmer. Därför var det som en del arbetare hamrade på bergväggen uppe vid salstaket, medan en del andra som bäst arbetade på ny tunnel någonstädes nere i salen.
   De sågo icke så missbelåtna ut dessa arbetare, som hade sin verksamhet långt inne i ett fjälls innandöme, långt från anhöriga i Sverige eller Norge, inkasernerade under sina vilotider i de två barackerna i fjällkitteln, vid en storm nästan avstängda från manskligheten. De vänja sig hastigt vid det underjordiska arbetet och lära sig tycka om det. Många arbetare häruppe tycka bättre om att flamra inne i ett gruvschakt än att ha sitt arbete ute, i synnerhet vintertid. Snart börja de också intressera sig för och förstå sig något på malmen, som de ihärdigt förfölja dag efter dag.  Men tystlåtna äro de. De röra sig som spöken i den egendomliga belysningen, och man hör sällan något annat än knackningarna.
   På annat sätt i Gikens gruva, som besöktes vid middagstid, sedan vi åter passerat Hauckabacken och sett något på den 2 1/2 kilometer långa bibanan från Ny Sulitjelma, som på 1.700 meter av sin längd har ett fall av 470 meter, med stolpar av intill 25 meter och mera.
    Var utsikten från Ny Sulitjelma ödslig var den från Giken både livlig och vacker. På sommaren skall här vara vackert med besked.
    Från en fjällplatå störtar sig Giken-älv i ett vackert fall utför en lodrät stenvägg av ansenlig höjd (omkr. 60 meter), den samma stenvägg, som ett antal meter från fallet öppnats av Gikengruvans stollgångar. Ovanför detta vattenfall är ett annat och nedanför en mängd under den flerhundrametriga väg, som älven har att passera til Langvand.
    Älven  får göra nytta som sig bör. Den driver nu, sedan dess vatten fått hjälp av Lommiälvs, två turbiner, som i sin ordning driva en dynamomaskin för elektriskt ljus och en större luftpump – en s. k. kompressor - som levererar luft till 8 borrmaskiner.
   Giken med dess vackra anläggningar gjorde ett livli­gare och framför allt gladare intryck än Ny Sulitjelma. Här bullrade luftpumpen så att man icke kunde göra sig förstådd annorledes än med händer och grimaser. Här rasslade linbanans järnkorgar under sin oavbrutna vandring upp och ned för höjden. Runt omkring stodo vackra träd och berättade om sommargrönska.
    Då man går in i Gikengruvan, tager man icke lampa med sig. Man följer den 270 meter långa Olavsstollen, som under 200 meter går i rät linje, belyst av elektriska lampor, placerade på 25 meters avstånd från varandra. Man har icke så släta väggar, tak och golv som i Stockholms Brunkebergstunnel, men här är större trafik och egendomligare liv i en belysning mycket stilfullare än i den berömda huvudstadstunnelns.
    I stället för att möta män, som sköto malmlastade vagnar framför sig på skenorna, blev man överraskad av en häst långt inne i berget, en lustig, vitögd, vitnosig häst, som hade något av glad bondget i blicken.
   Krokiga slangar vägledde oss till en sidostoll, där snart regelbundna hesa stönanden läto höra sig: man tänkte på ett förkylt vidunder, som skrattade inne i fjället. Det var en borrmaskin, som drevs av komprimerad luft, en pjäs, som såg riskabel ut, men som också syntes vara både lydig och villig. På några meter borrade han ett halvmeterdjupt hål med stösta lätthet. En man skötte den uppstöttade lilla maskinen, och en annan hade fullt upp med att slå vatten i hålet. Eftersom man hin­ner in i fjället skruvar man endast på ett nytt stycke slang, och det lilla odjuret är färdigt att förfölja malmgången ända innerst i det innersta!
    »Händer här några olyckor?» sporde jag. 
   »Både nej och ja», svarade man mig. »Vi akta oss för sådana möjligheter så gott vi kunna och ha varit lyckliga hittills. Under de år verket gått har icke inträffat mer än ett olyckstillfälle med dödlig utgång. Det var i Ny-Sulitjelma; en arbetare knackade på ett block i stollens tak och hade icke sett efter, hur stenen var byggd. Då den lossnade, krossade han i sitt fall arbetaren.»
    »Och detta är det enda?»
   »Nej, småting kunna ofta inträffa såsom i varje gruva, men dä är det icke olyckan, som är framme, utan vårdslösheten. Ett finger kan komma i klämma, en fot sitta emellan - och så kan folk aldrig lära sig att vara för­siktig med dynamitknallhattar och slikt. Men liv och lemmar har Sulitjelma per år kostat mindre än något annat gruvföretag av dess storlek.

I Fagerlid

    I Fagerlid äre, vackra anläggningar av hytt- och vaskeri m. m., en samling av ungefär 20 hus.
   Vackert är det beläget vid Langvands ena ände, men här står oftast en intensiv svavelrök från rosthusen, som vintertid färgar snön gul och sommartid icke är mild emot lövskogen.
   Anläggningarna drivas av vatten från Balmieälven. För att på lämpligt sätt få in vattnet har man nödgats spränga en c:a 20 meter lång tunnel genom fjället samt anlägga en träränna på 375 meters längd, från vilken vattnet sedan ledes in i en sprängtrumma av järnplåt.
   Vaskerierna gå vi här förbi, huru intressanta de än äro i många stycken, men kasta en blick på hyttmalmens ,ännu intressantare vandringar och förvandlingar till produkten skärsten.
    Uppför trappor och genom djupa gångar, grävda i den mörka snön, nalkas vi rosthusen, där en kvävande sva­velrök slår oss till mötes. Vi försöka att se oss om inne i ett rosthus, men komma hostande och halvblinda till­baka. Arbetarna äro mer vana. Vid ingångarna hänga masker för dem, som ha att göra där inne, men de an­vändas sällan.
   Här äro 10 rosthus, delvis insprängda i klippan, för­sedda med trätak och rökhuvor.
   Från taket vältes här ned malm, som upplägges i vackra högar av 6 meters bredd och c:a 20 meters längd med en vikt av omkring 300 tons. Underst och i kanterna är ett lager torr björkved. Överst är ett 8 tums lager av slam. Så tänder man i två hörn och strax upp­stiger en kvävande rök, som lägrar sig över det vackra Fagerlid under de tre månader, som rosten brinner.
    Brinnande malm? Intressant!
   Sedan rosten brunnit ut, har man en produkt, som befriats från svavel intill 9 procent. Till en »waterjacet» med den!
   Här skall rostmalmen smältas till skärsten.
   Om något av livet och verksamheten i de andra inrätt­ningarna är måleriskt så har man här ämne för en tavla med färgvalörer för en gourmet.
   I den stora järncylinder, som heter waterjäcket, kastas lagervis koks och malm, som härinne brinner och avger flytande slagg och skärsten, av färg som smält järn.
   Ur waterjacketens övre käft slå blå lågor, då han matas. Ur dess öppning där nere spruta gnistor och rin­ner glödande massa. De arbetare, som syssla i våningen inunder, äro på ena sidan röda och på den andra fagert blå, av belysningen från eld och dagsljus.
   Denna runda järnbest, som i sin mage smälter 44 tons pr dygn, behöver en stor tillförsel av luft, och den får han så pass, att, om man öppnar en lucka i en av dess sidor, susar luft förbi ens öron som en storm. Mellan dess dubbla väggar passerar vatten, för att han icke själv skall smälta.
   Då han skall öppnas, efter en utgjutning av skärsten, får man se några arbetare sticka en lång järnstång i dess nedre öppning och länge hamra på den med en slägga, innan de få ett hål. Nu stå de i blått dagsljus. Ett, tu, tre är öppningen gjord, elden sprutar och arbetarna rod­na som unga flickor.
   I golvet, det svarta jordgolvet, äro i rad från den run­da järnbesten nedlagda formar för skärstenen med små föreningskanaler sins emellan. Då alltså den närmaste formen är full, flyter massan vidare. Men skulle här finnas en droppe vatten, där skärstenen skall pas­sera? Vattendroppen skulle strax fördusta?
   Nej en explosion skulle ske och icke ett dugg skär­sten skulle passera förbi!
   Slagget åter, uppsamlas i flytande, glödande tillstånd i rundbottnade grytor, som skjutas på två hjul ut i det fria, där det uppstaplas.
    Sulitjelma-skärstenen håller omkring 30-32 proc. kop­par. Lastningarna ske medels tyska tipvagnar på dub­belspårig järnbana, därvid de lastade vagnarna draga upp de tomma.
    Medels ångkran hissas malmen ombord på pråmarna för bogsering med ångbåt till Hellarmo järnvägsstation.

*

   Det är liv och rörelse på Fagerlid. Alla se de ut som intensiva arbetare, alltifrån platsens unge chef, som från en elegant stockholmsteknolog förvandlats till en av mal­men ofta mörkhänt och mörkhyad herre och så vidare nedöver. Här arbeta kemister i kontorshuset. Här sjunga stensprängare dagen lång. Här köra forbönder. Här luffa allsköns specialister omkring med många sys­selsättningar för sig.
   Fagerlids 130 arbetare bo i 3 kaserner och på vaskeriets stora loft. Ställets ingenjör bebor en liten villa i en ung björkskog på andra sidan av älven.
   I Fagerlid arbetas vid elektriskt ljus från en dynamomaskin på stället. På skrivborden i den lilla kontorsbyggningen stå elektriska glödlampor; i vaskeriet finnas båg- och glödlampor o.s.v.
    Den elektriska anläggningen är såsom den vid Gö­ken utförd av Robertson i Göteborg.

Läkarevården

    År 1893 antogs till verkets läkare dr H. Möller, som för närvarande har till sjukhus en mindre barack med 10 sjuksängar och full servis för dessa. Ett nytt, för ändamålet särskilt uppfört, sjukhus skall vara påtänkt. Instrumentservisen, som är läkarens egen, är fullt modern och lär i modernitet och fullständighet fullt uthärda jämförelse med den i Bodö sygehus.
   Hälsotillståndet är mycket gott.
   Av epidemier har man endast gjort bekantskap med difteri. Det var för två år sedan. Som en kraftig hämmare och hjälpare mot denna farsot anses den starka svavelröken från Fagerlid ha varit.
   Naturligtvis kan icke vid de oupphörliga inflyttnin­garna av arbetare all smittas införande hindras, men vid sådana tillfällen interneras genast de sjuka och man tager uti med järnhandskarna.
   Egendomligt nog har tyfoid, som är vanlig i Lofoten, aldrig införts av någon av de arbetareskaror, som ström­ma hit varje vår efter Lofotfiskets slut.
   Den värsta plåga, som införes, är ohyra, i synnerhet vägglus. I barackerna har man upprepade gånger målat, tvättat, putsat och arbetat för att få otyget bort, men framgången har icke motsvarat ansträngningarna. Där­för är det mer än en tanke att vid kajen uppställa en slags ugn och ånginrättning för att där låta varje ar­betares plagg genomgå en rensning.
   Ingen får sälja spritdrycker här och därför, för­klarar doktorn, är naftakravet stort. Arbetarna komma en, två eller flera och begära nafta för den eller den kräm­pan. Få de icke nafta, vilja de ha bröstdroppar eller Ri­gabalsam, som också innehålla litet sprit. Men har nå­gon befunnits så pass illamående, att han kunnat få ut sina I5 gram nafta, kan det hända att »svineheldige» sju­ke sneddar in på ångköket och får en kopp kaffe och la­gar sig en uddevallare.

Hur man lever i Sulitjelma

    Då man från Langvand ser Furulunds vackra hus, pittoreskt strödda omkring vid bergsfoten, känner man strax: här måste man trivas!
   Öppet ligger Furulund för solen; framför är den djupa sjön, som speglar fjällen med nästan hela sin yta och gör vattnet trolskt. Sommartid är grönt i varendaste vrå. Furulund, som är Sulitjelmas huvudstad, har 40 hus el­ler så omkring, och har över sig en prägel av trevnad och förmögenhet. En del av husen äro byggda med små ansatser till villastil, som söderut ingen skulle lägga märke till, men som för den från Bodö kommande smakar av både lyx och smak. Direktörens villa, direktions­villan, ett par ingenjörsbostäder samt »peisestuen» visa Sulitjelmaarkitektens förmåga.
   Vintertid stå träden ofta med snö i grenarna, ty Furulund är Sulitjelmas lugnaste plats, här tar icke fjäll­vinden så mycket.
   En del småttingar ur funktionärsfamiljer åka på skidor med sportsmässig färdighet, och icke som barn i all­mänhet. Med lugn och utan att röra en ansiktsmuskel sätter en ung flicka i väg emot ett konstgjort hopp och tar det med den sanna klämmen. Skidor av telemarks­typ och lappfason stå lutade mot varje vägg i Sulitjel­ma, icke minst vid den stora kontorsbyggnaden, där sty­relsmaskineriet arbetar i en mängd rum.
   Där inne blir man, fastän främling, hjärtligt välkom­nad av alla och en var. Så träffar det sig så bra, att man är »skrubsulten» och att det just är frukosttid. Man går med de ogifta funktionärerna och intager frukost i ångköket. Klockan är halv ett på dagen. Den första lätta kaffefrukosten har serverats ett par tidiga förmiddagstimmar. Middagen kommer, sedan allt dagsarbete är slut, klockan 7 e. m.
   Maten stoppas in under munter passiar. Har det va­rit middag, går man ned till mässen i peisestuen och dric­ker kaffe.
   Mässen är samlingsplatsen. I ena ändan av en byggnadslänga vid sjön är ett litet rum för tidningar, spelbord och diverse, och genom detta kommer man till den ganska fornnordiska salen, som är Furulunds sällskaps­livs centrum. Röstat tak; nakna bjälkar; ett långt bord efter golvets mitt. Öppen spis. Vid bordändarna sir­ligt, ur väldiga trästammar utsirade stolar. Högsäte vid långväggen. Gamla skåp i hörnen. Gamla dryckeskan­nor av trä. I taket ett slags vikingaskepp av en enda nä­ver. Över högsätet en renhornskrona och Sulitjelmas vapenskö1d, ett stort S med emblem, ett vapen, som åter­finnes i guld på funktionärernas mössor av sjöofficers form. I ett hörn ett utmärkt pianino från Bröderna Hals.
   På det långa bordet en mängd tidningar.
   Vid sin kopp kaffe tager man en tidning till sig. Det är ett så rikt urval, att man nyfiket spörjer den, som är poststationsföreståndare (postaabner) här, huru många tidningar man håller här i Sulitjelma. Han upplyser att det är 30 svenska, 47 norska, 5 engelska, 13 tyska, 7 danska, I finsk och 4 amerikanska, vilket gör 107 stycken.
   Verket håller för funktionärernas mäss ett 25-tal tidningar, varibland G. H. T. representerar Göteborg, N. D. A., D. N., Kasper, Figaro m. fl. representera Stockholm, samt ett ansenligt antal utländska illustrerade tidningar såsom The Graphic, Fliegende Blätter och Mining Jour­nal o.s.v. Arbetarna äro flitiga prenumeranter. Sven­skarna hålla tidningar från de flesta svenska städer, Norrbottenskuriren och Fäderneslandet ha  de flesta pre­numeranterna.
   Här är festlokalen. Här hålla funktionärerna jul och känna sig som i familj. Här avätes en och annan vad­hållningsfrukost efter stilfullt gjorda matsedlar.
   Då föret är gott och vädret vackert under vintersön­dagarna har »Skiklubben» pristävlingar. Dr Möller är dess själ. Han har kunnat konstatera, att de väldiga backarna i Sulitjelma icke äga medtävlare. Det kan han ha rätt uti. Har man arbetat sig upp till Jakobsbackens gruvor (storartad utsikt över de sju Sulitjelmatopparna, Saulo och Blaamanden, samt en taggig fjällkedja i Sverige), så har man de bästa backar i rak linje 5 kilometers väg.
   Ett skyttelag, under ledning av en ingenjör, har in­köpt en del remington- och Krag-Jörgensens gevär och har tävlingsskjutningar på en särskilt arrangerad skjut­bana.
    Den 17 maj, som är Norges nationaldag, stannar arbe­tet vid middagstid och lämnar folket ledigt. Goodtemp­larorden börjar dagens festligheter med ett fantåg. Se­dan vidtaga kroppsövningar och tävlingar: man störtar stång, springer o. s. v. Är isen borta från Langvands yta, ställer man till en kapprodd med nordlandsbåtar.
   Lawn-tennis spelas på sommaraftnarna, och snart skall här byggas en kägelbana för redan anvista medel.
   Var för sig ha funktionärerna inrättat sina rum på det »koseligaste» sätt, med trevnad och värme som än­damål. De ha ärliga svenska porslinskakelugnar, ring­ledningar för uppassning, tavlor på väggarna, hudar på golven och en och annan originell dekoration i ett hörn. På detta sätt ha de här i ödemarken skapat sig inbjudan­de hem för de långa, mörka och många vintermåna­derna.Sommartid är turisttrafiken icke så obetydlig. Här finns, trots att verket kan erbjuda ett 20-tal gästrum, en turisthydda vid Fagerlid.
   Mässens främlingsbok upptager namn av en stortingspresident och en biskop, samt lärde, läkare, skolmän, na­tursforskare av en hel del olika nationer. Många ha skrivit vackra saker på vers, bland andra den bekante fjällmannen Svenonius:
    »Hoppet råknas med rätt som himlens härliga gåva;
   Verkligheten är dock bättre att stödja sig på.
   Här gå båda så nära varann, att man kan tycka sig finna
   Hoppets djärvaste dröm likställd med verklighet.»

Ett storartat arbete

    Et storartat arbete har det varit, som här gjorts. Under den korta tid, som verket kan sägas ha varit i egentlig och energisk drift 4 år har man åstadkommit fast otroliga ting. Här var för några år sedan ett annat Furulund och Fager­lid än nu. Här var då en öde fjällhåla. Här fanns inga kommunikationer. Här fanns icke de behövliga bostäderna. Här var jungfrumark och ödemark.
   Arbetet började i stor skala, innan ens arbetarna hade baracker att bo uti. Det var sommar. Under det en del knackade och minerade i bergen, byggde andra hus. Folket inlogerades på högällar, hos en och annan nybyggare i trakten, eller på något annat sätt. Rådlöshet fanns icke till och har ännu icke stuckit fram sitt slappa huvud. Sin mat kokade folket vid öppna eldar på Furu­lunds strand. Matgrytornas rökar stego från många här­dar samtidigt upp emot skyn.
    Det var en målerisk tid i Sulitjelma.
   Det låg och ligger ännu över Sulitjelmafolket en an­strykning av entusiasm, av kärlek till deras gemensamma skapelse. De veta, att de gjort mer på dessa fyra år än någonsin uträttats under liknande tillfällen vid liknande anläggningar, och detta gör, att de fått denna kärlek till torvan, som stadigt ger nya krafter. Mitt omdöme om vad jag sett, kan jag gärna som värdelöst skrinlägga, men den enstämmiga beundran, som från de mest kompetenta håll uttalats, har ett vägande värde: på intet ställe, i intet land och vid ingen gruva har gjorts mera eller bara ma­ken till det, som här uträttats med ogynnsamma kommu­nikationsförhållanden, ogynnsamt klimat, ogynnsamt - allt möj1igt.
   Men ordet omöjligt har icke fått finnas för dem, som lett arbetena här, och omöjligheter ha för de ledande, kraftiga viljorna i Sverige icke existerat. Hela anlägg­ningen smakar något av genialiskt. Först tänker man på den, som trots andras misslyckanden såg möjligheter, och den, som hade tillräcklig divinationsförmåga för att våga den stora risken och sedan visat sig kunna hålla den gott i sin hand och slutligen på dem, som mottagit orderna, utan att knota, och var i sin stad ordnat arbetet, undvikit att upprepa en olämplighet från en annan gru­va och nödtvunget blivit något av nydanare var för sig och sitt.
   Historien om en del funktionärers liv den första tiden skulle bli lång, om man skulle kasta sig på den: om huru de traskat över fjäll, sovit i roddbåtar svepta i sina illa medfarna pälsar, levat på ost, bröd, smör och kaffe, då det varit omöjligt att i den fattiga trakten uppdriva mat o. s. v.
    Där förr ett senfotat bud bragte order och brev, går nu telefonen och Sulitjelmaverket har gott om linjer; de utgöra nu tillsammans fulla nittio kilometer. Två växelskåp, i kontorsbyggningen förmedla samtal mellan 27 apparater, alla av L. M. Ericssons i Stockholm tillverkning.
   På sitt område har bolaget tre poststationer: Fineide, Skjönsta och Sulitjelma. Verket har 600 kronors ersättning för att befordra posten den långa och vintertid vanskliga vägen tre gånger i veckan. Staten betalar icke mer. Det blir förlust för bolaget, men det betyder ingenting.
    Mängden av tidningar ock brev är ansenlig. För varje postdag går en mängd penningbrev från arbetarna härstädes. En och annan gång har dess antal gått upp till hundradet, enligt postanteckningar värda mer än I5.000 kronor. Då år 1892 härifrån av arbetare och andra avsändes 2.734 penningbrev, gick förra året 3.277 stycken.
   Verket har för sin räkning monopoliserat handeln i Sulitjelma och använder monopolet till konsumenternas nytta. Bolaget är visst på betalning av sina kunder och kan därför - trots den långa frakten lämna sina varor billigare än handlare i Bodö. Och osund konkurrens med skuldsättning och utsugning förebygges. Den årliga omsättningen är omkring 225.000 kronor.
    Se här hur mycket man förtär av ett par tre nödvändighetsvaror: 35.000 kilo socker, 10.000 kilo kaffe, I2.000 kilo ost och 225.000 kilo bästa mejerismör. Margarin finns ej. Färdigsydda kläder säljas för inemot 30.000 kronor. Till handelsaffären hör ett bageri, som levererar det mesta av allt brödet. En à två gånger i veckan tillhandahålles arbetarna färskt kött av verkets slaktare.
   Handelsföreståndaren har till sitt förfogande tre biträden och en magasinsdräng och bebor en elegant dublett i lokalens övre våning.
   Naturligtvis har verket en mekanisk verkstad, försedd med nödvändiga maskinerier, och ett gjuteri med dito.
   En större snickareverkstad har ständig sysselsättning och likaså de manga smedjorna.
   Hantverkare finns gott om av alla slag.
   Slutligen må ej glömmas, att verket äger fem små ångbåtar, som dels gå med passagerare, och dels ock huvudsakligen sysselsättas med malmtransporter.
    Ja, här har arbetats och här arbetas!
   En annan sak: Man tror gärna, att praktisk skola under åratal, stödd på bokstudier, kan göra en gruvman viss på, om han har att göra med en lönande gruvfyndighet eller icke. Men icke så alldeles. Då vår Herre lät ådror av malm löpa genom fjällens gråsten, lät han vara att skriva någon på näsan sitt schema för den eller den slags förekomst. Man får alltså vackert låta bli att göra som andra gjort i en annan gruva vid analogt fall. Dylikt är icke att rätta sig efter. Det kunde förstås gå bra, men lika lätt kan det gå långt ifrån bra.
    Är ingenjören en jägare, så är malmen en räv. Han kan försvinna på ett ställe och framträda på ett nytt, egendomligt. Att icke kasta bort för mycket pengar på gråbergssprängning under jagandet är då en viktig sak, som är svår att lära. Somliga lära det aldrig.
   Ett är visst och sant: ingenjören får aldrig glömma sitt huvud hemma, då han gör besök i gruvan. Han behöver det oftast.

Pelle Molins brev

Henningsvær, ombord paa Liv den 26 eller 27 april I895.

    Kjære M. (Pelle Molins norska väninna.)

   Eventyreren hilser dig med disse rader! Det blir alligevel at reise til Finmarken, men «korhenne» vid kun den store gud i Peking förmodentlig Mehavn. Det er ikke med glæde jeg reiser. Jeg ved ikke, hvad der kan være i veien, ingenting af den fryd, der tar en foran en reise, har jeg fölt den tid, som er gaaet, siden reisen blev bestemt. Mangen ting er ogsaa kommet imellem. Sygdom og andet.
   Jeg blev ganske ordentlig syg efter paaskedagerne. Förkjölelse og influensa af «svartaste sorten». Der fandtes paa hotellet ingen værelser för bedstenland (han ogsaa!) og mej, og vi maatte altsaa ligge i kojerne om­bord og rusle med paa sjöen hver eneste dag. Kuling og storm har det været meget af. Undertiden ha vi to stakkars mennesker lagt og holdt os krampeaktig fast før ikke vid slingringerne dætte ned paa gulvet. Ja, de dagene i kojen husker jeg med væmmelse. Fugtigheden paa kojvæggerne, de tunge filterne (tepperne), slingrin­gen, alt muligt af kjedelige ting og saa intet menneske, som huskede at man fandtes til: ikke et eneste brev paa posten under mere end en uge. Jeg begynte paaminde mig «bandskaberne» fra mine fordums dage og havde undertiden et og andet at sige Belzebub. Om förladelse!
   Mere end en gang fö1te jeg, at mit fordums legeme og min fordums sjæl vare væk, og at noget andet var kommet istedet. Jeg følte slig en trang at skrive til no­gen venlig sjæl trang er ordet og begynte den første dag, jeg var paa benene igjen, gjentagne gange et brev til dig, men rev istykker. Jeg skammede mig over at være blét saa dum og blødhjerted som brevet stadig væk visede, hvordan jeg saa byggede ordens ko­lonner. Saa lod jeg det være til siden for ikke under inflydelse af influensa og hodepine at vise mig dummere end jeg ellers (haaber at) jag er!
   Ja, det er rigtignok alderen, der har rammet mig, der har gjort mig langtfra saa hurtig som i ungdomesdagene at brænde mine skibe før ethvært sted jeg førlader. Nu syntes jeg at ha et lille skib i Bodø, som nødig vilde brænde. Det var dig en sjæl at raabe til under­tiden!
   Jeg følte mig alene i tusmørket og havde saadan en trang til et menneske. Hvis du havde været her, vilde du ha hørt mange dumme ord og svage tanker fra den svenske eventyreren.
   Nu er det gaaet over, og jeg haaber ikke at leve det op igjen. Svage, svekkede mennesker ere latterlige ligefrem latterlige! Vackra ord fra en svag, hjælp­trængende sjæl skjuler ikke det stygge: det er alligevel dødningshovedet, som smiler og jamrer fra et levende skulder. Skjønner du?
    En ting gjorde mig førbausd. Hvorför jeg havde trang at skrive til dig til dig - i særdeleshed.
   Ja, det var nu om den slags. Nu om langt vigtigere begivenheder. Spidsen paa min gamle, kjære snadde hu', som jeg hyppigst kysset det sidste aar! gik en dag i filler. Jeg sad paa dæk og sad længe i mörke og tunge tanker. Mine öine vilde ikke vige fra det kjæ­reste, jeg fører med paa min færd mod Ishavet. Luleå er langt herfra jeg havde saa inderlig god lust at fælde taarer. Du ved: et influensamenneske er undertiden det taabeligste ting af verden. Saa sad jeg der i solskinnet. Bleg men fatted. Pedersen kom fra land og bragte post. En pakke fotografier fra dokker (din haand i adressen, men ikke en rad indeni!) og et brev fra Lindskog, min staute ven et afsked for lang tid. Den I maj reiser han til Newyork paa eventyr!
    Han tager til et større badested og vil formodenlig være virksam som læge og gymnast (massage).
   Jeg følte mig som en förladt elskerinde med den elskede netop paa rymningsreise. Rigtignok har Lind­skog og jeg været skilled ad en lang tid, men det er ikke detsamme at ha ham i Amerika som i Stockholm.
   Hvem der nu skal springe alle mine ærenden, ved jeg ikke. Han var saa prægtig som springgut.: ærlig og paalidelig. Stjaalede aldrig en øre fra mig.
   Ja alt dette gjør, at jeg ikke er rigtig glad. Endnu och muligens lang tid vil jeg have min pene, stærke, langtlydende hoste (det blir bronchit, sagde Bugge) næt­ter og dage. Jeg skal hoste dem opmerksamme paa mig i Tromsø: at «her kommer jeg, bronchitmanden og, even­tyreren til lands og vands!» Jeg skal hoste kysten op­over, hoste skræk i alle springere, hoste dödens gru ind i de smaa söde hvalfiskene, hoste i hovenhed, da jeg kommer til Hammerfest: »at nu er en kommen saa høit op i verden» og, til at slutte med, hoste et ekko frem fra Nordkaps steile fjeldvægge. Det skal lyde som et sygehus fra Henningsvær lige til Nordkap!
   Jeg fandt mig godt paa redningskøiten den første tid. Influensan har nu gjort mig min koj afskyelig og maden til en svinemad. Folket ombord ere prægtige menne­sker vil jeg tro men nu kan jeg dom udenad. Kap­teinen er noksaa kjæk fyr, men det ydre er kjækkere end det indre. Naa alligevel ingenting vondt om ham. At han gjerne benytter mine olieklær og andre klær, för lidt at spare sine, maa være lidt latterligt, men er tilgiveligt.
   Sörensen, bedste mand, er en taus mand. Er i min smag. Kan holde kjæften undertiden, hvilket er en god og stor ting. Pedersen er et godt menneske, men lidt larmende. Olsen er et sultet helgon! Bare godhed og madhjerte. Begynder at spise en half time i förveien, slutter en half time efter. Spiser saa tilsyneladend be­skedent. Beveger ikke kjæverne, det en kan se. Han vil ikke lede opmærksomheden paa sig gjennem kraf­tigt kjævearbeide. Nej, han lægger kun det lille lass bak tænderne, ser med sine blaa, sjælelöse, gode øyne ud i det tomme intet og saa »snip, snap, snorum, hej bassalorum!» noget er førsvundet ned til det obe­kjendte! Med en stille, taus bevegelse, medens andre ere beskjæftigede med en historie, har han faaet et nyt lass bag tænderne: »abrakadabra hocus, pocus!» dets skebne ved ingen, thi ingen kan regne det ud, dette gaa­defulde, hurtige førsvinden! Da jeg laa syg og ikke kunde spise noget og ovenikjøbet havde den førnøielse at se Olsens kjæver bevege sig den halve dag ved min kojgardin havde jag undertiden slig en brændende aattraa at slaa ham paa kjæften. Mysost, løg og peber, lobscous og saltet kjød aa det var førfærdelige timer; jeg siger dig det!
   En god nyhed: i dag har jeg kjøbt en fin snadde hos Bordevich og kastet den i sjøen ‑ siden jeg fandt at spidsen akkurat passede til min gamle, elskede.
   Jeg er alligevel et heldigt menneske!
   Varm kys skulle altsaa ikke mangle paa Ishavet.
   Roser, vin og kys o gid!
   (Det er influensan, som beveger min haand, til sligt dumt tøv. Næste brev skal bli førstandigt.)
   Ja Ishavet skal ikke være saa dejligt under maj og juni. Hyppige landevinde ha sne med sig. Solens var­me gjør stærk taage paa havet det der altid bevegede havet, et stormfuldt, kjedeligt hav. Heller ikke blir det mange timer, som skøiten faar ligge i havn. Finmarks­fiskerne ere «stadig væk» ute paa fiskeri. Det værbidte haarde folket har desværre lys og sol baade nat og dag og - skøitens kaptein, hvis aand blev frygtelig rammet af paaskeaftenens ulykke och uheld, har bandet paa at ville nat og dag seile paa fiskehavet i Finmarken. De fæle fiskerne i Henningsvær har havt meget at sige langtfra smigrende ting om skøitens seiling paaske­aften endog at vi ikke vare komne ud på linhavet förend kl. 9 paa morgenen.
   De utaksammelige kjæltringer!
   Hvorledes jeg skal faa udbytte af Finmarksturen blir altsaa en ting at fundere paa rigtigt grundlig at pönse paa. Hvis der blir mulighed, tager jeg allerede i be­gyndelsen ombord paa en hvalfanger og försöger mig paa den slags.
   Havde ogsaa tænkt at tegne lidt og skrive lidt.
   Tyske kejseren, den lykkelige ost, kommer iaar til Nordkap. Hvis jeg ikke blir for sløv og doven skal jeg se til, at han ikke skal komme saa usnydt fra nordisk kunst. Siden til Sulitjelma.
   Ja, mærkeligt nok: jeg føler mere længsel efter rolig og stille i en bondegaard vid en pen fjord at arbeide med noget alvorligt. Eventyrlivet gir ikke mange timer för penden, især ombord paa skøiten, der bestandig er et slingrende og en vuggen eller de fire snakkende «kalle» i lugaret. Jeg har netop fra den fremragende svenske digter Georg Nordensvan faaet den smigrende bestilling i sommer at levere til hans bog «Nornan» en historie. Jeg faar godt og «fjongt» selskab, en række fremragende skalder og digtere. Hvordan Nordensvan fundet paa at ville ha mig med, ved jeg ikke vedkommer mig ikje - rigtignok har han gjort det. Man er muligens ble't en framragende skrivemaskin, lader det til! Ja, bare han betaler hurtigt og pent, vil jeg synes at det er godt.
   Og nu er brevet til ende. Det er ganske langt; jeg skönner ikke! Ellers er brevskrivning ingen morsom ting. Jeg ber om førladelse att det i det hele dreier sig om mig selv, men her er nu ingen verdens ting, som jeg tror han interessere dig at høre fortælle om. Tag hævn og skriv kun om dig selv  hvis du skulde ha en time til overs.
   Glem heller ikke paany at irættesætte mig för den fri­hed jeg har taget mig med du og du kald mig De og De og Dem og Dokker! Jeg bedrer mig alligevil ikke; jeg vil ha saa lidt som bare muligt af ceremoni i et brev til en liden pige. Saa kan du være mild og ikke se saa nøie paa mit norske sprog. Det er gaaet i flyvende me­dens fire mænds snorken har høldt en fredfuld konsert i lugaret. Fred og fryd!

Din hedning

PELLE M.

Sulitjelma den 2 sept. 1895.

    Kjære M.

    Mange tak før fotografierne, som nu er strødde kring saa langt de strakte. Og tak før dit prægtige brev, som var den eneste lektyr, jeg havde i mit telt ved foden af Sulitjelmatopparne, lige vid isbræen. Ja, den historien! Vi skulde did, doktor Holmqvist før der at kartlægge is­bræen og, jeg før at male et isfal, og et panorama fra Stortoppen. Vi gik her i Furulund en uges tid og vented bedre veir, da det jo ikke var nogen mening i at gjøre opstigningen under regn og storm. En dag regnet det ikke og saa bar det af med kløvjeheste og karer og alt muligt; brændevin ogsaa naturligvis. Ved 500 meters høide sank barometret paa et par timers tid 15 millimeter. Doktorn, en ting viljestark svenske, begyndte saa smaat at bevege sine lange ben med en viss uro, gik stadig ud og ind, saa op mod skyerne, som slæbedes over fjeldskraa­ningerne som 3 ugers vaskefiller og saa fatted han den beslutning at snu. Men, da jeg syntes det var kjæ­deligt at komme tilbage og ikke ha gjort nogen verdens ting, gav jeg mig afsted alligevel og tog för min egen regning telt, mad og brændevin. Doktorn vilde ikke lade mig allene ved opslagning af telt og gik derfør med lige til sjøn Paijeb Kjeurajaure ved et af de største is­falden i Sulitjelmatærrenget. - Saa havde jeg da i høi­fjeldene en mørk aften det glade skue at se min ven og mine karle drage bort i tusmørket, siden baade jeg og telt blit fotograferte af doktorn. Stormen øgede og blev senere paa kvælden saa stærk, at jeg maatte gaa ud og spænde teltet bedre, gjøre stærkere førtøininger og søge mere passende stene før stormstregen. Regn sprøite ned og det ordentlig hylte af storm. Jeg var gjennemvaad, da jeg efter syv lange og syv brede var færdig. Du kan tro, at det er en hyggelig følelse efter sligt at komme in i et telt og faa kaste sig ned paa nogle renshuder og koge sin kaffe paa et primuskjøkken!
    Da jeg tænker, at du engang kommer at læse min histo­rie fra teltet ved Sulitjelma isbræ i trycketsted, skal jeg ikke gjøre nogen lang skrøner af dettane derre der. Allt­saa: Den første nat (det var i de sidste dage af august), faldt sne til en fots dybde under en storm, som var fuld­kommen Lofotisk og endnu noget mere. Jeg fik ikke sove en minut, da jeg i hvert øieblik troede at skulle være fri for hele «greja». Teltet rystede og klappede som et storseil ved gibning under en kuling. Af og til kom et rygende vindkast, som truede at kaste baade mig og telt væk og før mig var ingenting andet at gjøre end stadig væk at staa og støtte teltstangen. Sulten blev jeg, og med længselfulde øine saa jeg den blinkende whisky­flasken nu uværdelig men det var at bara holde fast min fillete boligs stang og støtte. Saa var det ogsaa den føljende dag og den føljende nat. Ingen søvn lidt mad evig nervøs rystning i teltdugen sne, som jaged horizontelt ingen verdens ting at se ude andet end snemasser af vaad tyk, tung, flere fod dyb sne. Jeg vilde nødig gaa derfra og ned til folk. Vidste jo heller ikke, om jeg skulle klare mig gjennem snestormen. Jeg var jo ikke langt fra Varvekhytten og huskede godt dens historie. Ingen, der i fjeldene har en eller to mile til folk og ikke i snefoken kan se ti aln foran sig, er saa ganske sikker at han skal komme derfra med livet. Jeg skammede mig at lade mig beseires af stormen og kom­me som en slaaet general til Furulund men, da det ikke var antageligt at snen skulde gaa væk, havde jeg intet der at gjøre men gav mig avsted en morgon,, siden jeg havde vaaget to dage og to nætter. Jeg var saa førstandig at, da jeg tænkte: «du maa tage lidt brændevin med dig, hvis det skulde gjælde at holde dig varm og det ikke gaar paa naturlig maade!» saa kom jeg straks at huske paa noget andet: «Aanei, hvis det skulde gaa galt, maa de ikke ha det at skrive i aviserne, at der fandtes en brændevinsflaske ved liget.» Saa saa jeg endnu en gang paa den stakkels fillete boligen min, der øversneet og halv sammenpresset af den tunge sneen stod som en liden graa laplue i et uoverskueligt hvidt landskap. Du kan tænke dig veien over fjeldene. Sne­skaveln laa sine steden saa dyb, at den naaede mig til armerne. Blaasten gik villd. Jeg saa ikke de 1o fod foran mig. Men overmaade interessant var det, og jeg vilde nesten gjøre den reisen endnu en gang. Ved du, hvad en man tænker, da han løber gjennem vor Herres kræftigste uveir før det fattige livet sit? Ved du, hvad han funderer paa, og hvad haab han har, da han husker før enhver dansende snehvid sneskabning, at han ikke blir den første, der er kommen væk paa den maaden? Varvekhytten var mig i tankarne de hundrede gange og der dukked op en erinring fra førrige aar og en fra 80 og en fra 1892 og et ansigte hist og et ansigte her og han og hun og du selv, kjære M. Hvis du nogensinde har været fri fra søvn et par næt­ter vil du huske, hvorledes du kan gaa og bevege benene dine og alligevel være ifært med at falde i søvne før ethvert øieblik. Da har du mange gange i overgangen mellem aarvaagenhet og søvn hørt røster og tale. Du har saa tydeligt hørt en viss mand eller kvinde sige no­get saa høit og klart. Saa har det git et sæt i dig, og du har atter vidst, at du ikke laa i søvn, men var vaagen. - Ja, jeg hørde mange snakke til mig gjennem den dansende snehvide sneen, og jeg var inde i mange histo­rier, imens jeg arbeidede som en bitte liten sort prick opad en grusomt høi fjeldskraaning: «Gud vet om man kommer med livet ifrån det här!» Sligt kan en ikke førtælle før enhver. Jeg har saa mange gange bemær­ket, at folk kalder sligt tøv. Ja, det er tøv at gaa halvsovende og drømmende gjennem en snestorm ligeved en isbræe en vaad, ligegijldig ugangskraake, som holder paa at faa lønnen sin. Men jag skal sige dig, at den reisen var værd sine penge. Der var interesse og moro i vaagnere øieblikke att studere sig selv. Jeg vilde jo saa inderlig gjerne føle, om jeg var bange og, om den angerens gru skulde komme over mig, som saa mange religiøse sagt, at jeg syndfulde en gang skulde faa at føle, da jeg saa døden i øinene.
    Aaanei. Jeg vandt ikke at bli bange. Jeg var mest sint. Og det jeg sagde var vistnok ikke tat fra en bede­bog.
    Naturligvis gik jeg galt. Det eneste jeg fra først af havde at gaa efter var beliggenheden af teltaabningen. Jeg beregnede med kjændtskab at den laa vendt fra Langvand, at jeg skulde gaa bent mod vinden før mu­ligens at komme ind i vinkeln imellem elverne Giken og Lommi. Da havde jeg kuns at følje vandet til Lang­vand. Men jeg havde ganske klart for mig at en kan gaa galt paa kun de hundrede meters vei i slig storm. Jeg huskede han, som for nogen aar siden skulde fra Haukabakken gaa til Ny Sulitjelma grube og havde linbanan at gaa efter. Det var et par hundrede meter. Han kom bort. Gik ligetil han laa der havde ikke seet, hvordan han skulde klare sig.
    Termometret var nu omtrent 5 à 6 grader under frys­punktet. Kallt var det ikke, men for en, som lægger sig at sove i en sneskavl er det tilstrækkeligt til at be­spare ham ringning paa opvartersken efter morgenkaf­fen. Jeg hade slig trang at sove lidt, bare et minut og saa rusle afsted igen. Men jeg huskede paa, hvad det gjalt og gav mig ikke. Ogsaa kom jeg frem. Jeg husker den endeløse vandringen som nogenting ejendomligt hvidt. Ingenting andet end hvidt og halv søvn – og et arbeide med hænder og ben gjennem dette fientlige hvide, der fra först af var sne med sukker eller nogenting andet let men siden blef hvid og tung marmor massevis og uoverskueligt.
    I Furulund vilde de hin dag ha udrustet et rednings­togt for min regning. Man vidste ikke hvordan det kunde ha gaaet mig. Kun dr. Møller snakkede om at gjøre mig et besøg paa ski. Ja, han skulde ha været vel­kommen.
    Nu ligger sneen langt nede paa fjeldene, og jeg har nestan ingenting gjort. Gad ret vidst, om jeg skal klare mit store maleri, førend det blir før sildig. - - -

 - - - -

Sulitjelma 26 sept. 1895.

    Kjære M.

    I dag feirer jeg et jubileum. I fjor denne dag var det som Lindskog og jag snørede våre rændsler og gav os i vei fra Sverige. Hvordan er det ikke gaaet hurtigt dette aar! Og jeg kan ikke klage paa dets indhold. Det har git mig den prægtigste ven i den kjække gut, som nu fra Amerika uafladelig har mine interesser og mit vel for sine øine og det har git mig en veninde i dig, som ingenting og ingen kan tage fra mig, en veninde, som, (jeg er ganske sikker på det) vil i mange aar huske mig med venskabelige følelser det endog, at hundrede mile skal skille os ad og for be­standig. Ja hin dag ifjor! Netop saa sildig om kvæl­den var det, at mine mørke allenemands tanker kom over mig, der vi gik efter Faxelven i Ångermanland. Jeg var rykket op med rødderne og vidste ikke, om jeg vilde ud paa eventyr. Da sad vi paa en sten vid stran­den og saa ilderne fra laxefiskerne paa elven og der snakked Lindskog forstand med mig i den mørke høst­nat. Jeg var nær at snu men, da alt kom til alt, slængte jeg skræppen på ryggen og gik videre. Han foran og jeg efter dukket vi in i mørket mod Jämtland og Norge.
   Ejendommeligt. Jeg synes, jeg har været kjændt med dig i mange aar, og da jeg tænker nærmre efter vidste jeg før et aar siden ikke at du eksisterede eller at du vilde bli den pige, som en gang i fremtiden vil være mig det samme som Norge og midnatsol i minde og ihu­kommelse under gammelmandsdage. Nu er jeg hjem­me her. En tilbagereise til Sverige vilde nu være som en reise til et fremmet land. Der er ikke meget, der in­teresserer mig.
   1896 denne dag er jeg kanske et andet sted, hvor hen nu næsen vil pege. Vil du gaa med paa en rymnings­reise? I dag har jeg skrevet til Lindskog - et dag­bogsblad fra førrige aar med randtegninger før den dag i dag. Kan du ikke være ganske enig med mig, kjære M. at vi ikke bryder os om de mange ceremo­nier og bruk os imellem? Naar hørte du at jeg med mange ord takked dig för din uafladelige venlighed og hvorför skal du nu med al din taknemmelighed for Sulitjelmaturen gjenkalde i mit minde hvor meget, som manglede? Du vilde ha seet noget ganske andet, hvis kontorschefen været hjemme. Hvad der end siges om ham saa er han alligevel den stouteste på hele jægta og den eneste, der kan brede hygge kring et frem­med menneske i Sulitjelma. Da er doktorn og jeg smaa­gutter. Doktorn er taus og döv og meget lidt spirituel konversateur og jeg er nu aldrig ret behagelig og hyggelig i passiaren andet end en og anden gang mellem fire øine. Jeg siger dig, at du skal anse turen som meget mislykked. Men du kan ju komme hertil i næste aar. Da skal du faa gjøre en tindebestigning og en isbræ­vandring i mit sikkre fjeldselskap. Jeg skal holde dig i haanden og bære din mad for dig. Ogsaa skal jeg gaa foran og falde ned i sprekkerne, hvis der nogen af os skal falde.
   Gutten er nu meget overmaade overordentlig frisk overhændig  frisk og stark. Jeg riktig straaler af helbred, hvis det interesserer dig at vide. Det var ju ogsaa noget overgaaende, som jeg havde kommet ud för för en to uger siden. Skal vi sees i höst?
   Dr Møller reiser til Bodø i morgen. Han vil være der samtidigt med dette brev. Nok en mand, der ønsked mit selskab til Bodø. Han har snakket til mig desan­gaaende de tre, fire gange i dag. Han lover ogsaa fri reise og høi diæt. Det lader til at undertegnede er en meget prægtig mand at ha i selskab. Men undertegnede vil ikke. Jeg vil sidde her i vinduet mit og vente stand­ning i rægnet imens jeg bander, saa at jeg blir svart i halsen. Jeg har malet i to timer, siden du var her. Det er jo ikke mening i saadant noka.
   Det blir nok vaar igjen førend vi to mødes. Jeg skjønner ikke, men det er som sagde mig en røst, at jeg ikke skal til Bodø i aar.
   Tak før dit elskværdige brev og at du husked mig. Min hjærtligste hilsen til L. Jeg er saa aandelig fattig i nat, at jeg søger sengen hurtigst muligt. Det blir sikkerlig ikke lang tid førend jeg skriver paany. Hils frøken A. fra mig et tak for det behagelige sam­vær i Kabelvang og til H. at jeg meget gratulerer hende med skilsmissen fra B. - Nordlands største

torsk. Frid og fryd!

Din hengivne

                                                             PELLE           

Sulitjelma den 6 nov. 1895.

    Kära T ..... (En av Pelle Molins systrar.)

    Haf godheten mottaga ett meddelande från Peder! Det är icke så ofta Peder skrifver, men då Peder känner samvetets röst så skrifver Peder. Jag har så många kärestor att skrifva till, att alla andra flickebarn få komma, då det vill sig väl. Den där tjäderleken tager på krafterna, och en är tacksam för hvila ifrån skrifveriet. Så är det ju också annat skrifvande nu sist till Georg Nordensvan för kalendern Nornan. Om du intresserar dig för Peder i egenskap af skald, gör du klokt i att skaffa dig Nornan för detta år, däri du då vill finna en beundransvärdt dålig historia af din ödmjuka tjänare: «Historien om Gunnel». Ämnet och uppslaget var både originellt och fullt af poesi, men du vet att en träbock aldrig afkastar mera än 3 marker talg, stode han än i den fetaste åker. Antagligen kommer i Ord och Bild, julnumret, att införas en historia af mig, «En ringdans medan mor väntar», illustrerad af Eckä Hedberg en historia, som litterärt folk i Stockholm varit vänligt nog att säga, att de afundas mig. Och, som du vet, är afund detsamma, som obetingadt erkännande.
    Här i Sulitjelma trifves jag ypperligt och stannar här kanske öfver julen. Annars är det möjligt, att jag i och för Sulitjelmaverkets utställning i Malmö nästa år reser ned till Hälsingborg i Sverige. Mej är det knusende ligegyldigt hvart jag reser. Nyligen var jag en tur (en vecka) in till Bodö för att kyssa något på mina söta kärestor hvilket gick bra och var trefligt. Är numera icke förlofvad. Sedan slutet af augusti då A. i V., min söta, mjukläppade 15åring och jag beslöto oss för affärens upphörande. Hon hade under förlofningstidens senare del icke varit mig mera trogen än jag henne, hvilket icke vill säga litet. Trohet mot en käresta, som bor 30 40 mil ifrån en stackars fyr, är ganska omöjligt. Träffar man en pen pige, som tycker om kärlek, kan jag, om jag så vore hundrade gånger färlofvad, icke låta bli att kyssa på henne. Man blir förvildad i dessa landsändar och det är icke märkvärdigt. Du vet kanske, att det finns två sorts kvinnor? Den ena är glad i främlingar och allt nytt. Den an­dra är kall emot främlingar, och det behöfs en lång och grundlig bekantskap, förrän de ge vika. Och, då denna senare sort stryker flagg, följer gärna på samma gång en trohet och hängifvenhet, som räcker genom många års storm och solsken. De norska kvinnorna i Helgeland (landet från Namsos och ett stycke norr), Nordland och Finmarken äro fiskdietens kvinnor och därför en del lättsinniga. De älska manfolk (främlin­gar helst), champagne och cigarretter, mörka trappor och smygvägar. Detta gäller icke bara bondklassen och den tjänande skaran utan i ännu högre grad de högre klasserna. För en djärf ung man, som har så ställdt med »insläppet» till sin bostad, att de kunna osedda slinka in till honom på kvällarna, är societetens finaste och vack­raste kvinnor ett lätt rov. Och här finnas vackra kvin­nor! Här reser en del svenskar oftast vetenskaps­män eller rikt gruffolk, grufägare, med stora vyer och förakt för hinder. Sulitjelma stora kopparverk, en egendom med 7 kv. mils yta, med egna ångbåtar (5 styc­ken), egen järnväg, jordens nordligaste, och allt möjligt äges af svenskar. Bosmo kisgruber i Ranenfjord dess­likes, Dunderlandsdalens malmfält, Kaafjords miner o. s. v. ägas af de samma svenskarna millionärerna från Hälsingborg.  - - - - - - - - - - - - - - - - -

Frid!

                                                                                                                                    Din

                                                                                                                                    PELLE.

Sulitjelma 5 - XII - 1895.

Högt värderade vän!

    Mitt bästa tack för två bref och fotografi! Jag är alldeles säker på att Ni, hr kapten, anser Er vara till hälften glömd af oss derför att vi samtliga äro lata brefskrifvare, men så är det ändog icke. Ni var vår käraste sommerfogel - den som gjorde sommaren angenäm för oss och den , som tog sommaren med seg, då han reste. Jag tycker Ni gärna kunde ha unnat oss at ha den längre. Strax efter Er afresa kom en rägn- och storm som varade i endast 6 veckor med två dagars uppeholl. Ingen häruppe sade sig ha pröfvat maken. Det var ungefär den 26. aug. som dr. Holmqvist och jag begåfvo oss på en fjällresa. Han skulle för svenska turistforeningen kartlägga isbre...................nunatakk och .....och isfallen.
    Vi ha mycken mat och saknade heller icke dricka. ............. hästar, lådor, ski, gevär; allt möjligt hade expeditionen. - Vid Ny Sulitjelma grufvor beslöt Holmqvist att inställa sin resa. Barometern föll icke endast - han formligen ramlade! Men för att icke lämna mig vind för våg följde han mig till Paijeb Kjeurajaure, en liten grön sjö, som ligger under Stortoppens och Kjeurajokkos isbrefall. Sent på aftonen vände Holmqvist och karlarne, sedan de hjelpt mig att tälta. Som små grå kryp försvunno de inne i taagen på en låg fjällrygg - och var jag allena. Den reisen glemmer jeg aldri! Jag låg på renhudar i tältet och kokade mat - jag tror det var nogot extra godt - och tänkte på de härliga, bekymmerfria dagarne af solsken och glädje uppe hos löjtnant Kjellström vid Lommi - då med ett stormen bryter lös. Jag har sedermera fått höra att stranden af Kjeurajaure är en stormhåla och det fick jag erfara. - Icke nog med stormen. Det kom snö - det blef half orkan. Tältet var dåligt uppsatt. Det var till all lycka ett spets-tält, lätt att förtöja bättre. Jag måtte ha sett lustig ut, då jag trefvade mig ut i den svarta natten, barfota, sökande stora stenar för att lägga rundtomkring på tältduken. Jag stötte mina tår så att jag blödde, blef genomvåt af den yrande snön, gick in och klädde utaf mig, ut igen naken för at få en kall afrifning - och hann icke mer än taga på mig et par törra plagg förr än Barrabass kom lös. Jag skall icke göra historien onödigt lång. Det kan recka till, om jag beretter at jag måste oavbrutet i två dygn vaka och passa mitt tält. Stormen slet i det, så att jag timmar igenom måste stå och stödja tältstången. Att ge sig af på en milslång fjällfärd i snöstorm så tät, att man icke ser handen framfor sig är, som Ni vet, detsamma som att våga lifvet. Jag hade i godt minne den arbetare, som för et par år sedan omkom under vägen från Hankabakken till Ny Sulitjelmas barracker, ändock han hade linbanan att gå efter. För mig var saken mycket vanskligare. Det var lång väg till Furulund och motvind hela vägen - så stark att den yrande snön gick horisontalt! - Alldeles uttröttad af vaka viste jag icke hur det skulle gå, men jag blef ursinnig en n.. kl 4 och gaf mig i väg. Händerna voro nästen förfrusna. Snön var nämligen våt så att den lade sig så tungt på tältsidan att hvarje kil i tältet stod spänd till sin halfva höjd som en ba... stinn torparkärring. Jag hade ingenting annat att gräfva undan den med, än ett lock till en af mina obegagnade pannor. Jag hade gärna tagit litet bränvin med mig på fotvandringen genom snöstormen, men så kom jag att tänka: det vill icke se bra ut att folk finner en halftömd bränvinsflaska hos liket! - och så lät jag mitt bränvin ligga kvar i tältet. -
    Ingen kompas! Jag visste bara att om jag kunde hålla den direkt  som jag började, borde jag komma fram antigen till Giken eller Lommi. Jag viste att tältöppningen hade varit vänd emot sjön. Alltså hade jag en utgangspunkt. Har Ni någonsin, hr kapten, varit uttröttad efter ett par dygns nervös  vaka och i det tilståndet gått efter en knagglig väg? Ni vet då att, best  man går, är man midt inne i en liflig dröm och hör röster af talande. Den der mörka snöstormsnatten, då jag trefvade mig öfver en liten isbre, öfver fjällskråningar med djup snöskavel och bäckar, som förrädiskt lurade under snön, hörde jag många röster tala till mig och kunde ibland vakna med att jag stod i en snöskavel upptill armarne och försökte vitza eller improvisera dåliga vers till små pigebarn i Bodö! - Jag ville så gärna sofva, men viste att detta skulle bli den säkra döden, och så var det bara att gå på tills jag åter fastnade och blef varse att jag var midt inne i en allvarlig historia, som gällde lifvet. - Jag har ett par gånger summit för lifvet, men det här var nästen interessantare. En angenäm syselsettning att gå på högfjellen i snöstorm och känna efter om man är rädd för döden!
    Jag kom frem på f.m. Här nere hade det just varit på tal att sända folk upp för att hjelpa mig. De voro alldeles öfvertygade om att tältet icke skulle hålla. - I alla fall: fjällen äro härliga! Man finner sig bra.
    Doktor Möller och jag hade planerat en skitur till Stortoppen men ännu har föret varit ogynsamt - och nu skal doktoren snart lämna oss för att ge sig af till Amerika! Detta är den ena stora nyheten. Den andra är att direktör Corneliussen har tagit sitt afsked med Sulitjelma-direktörskapet för att bli direktör för den nykonstruerade stora Anckerska marmorbolaget. Det blir en mera fridsam post. Så får han ju också bo i bebodda trakter sydpå, i Fredrikshald. Kassören, som hälsar att han heter D. Thelander, tänker visst ganska stärkt på nogon längre, utom-europeisk resa.
    Den största nyheten är ändock om Sulitjelmaexplosjoien. Jag tänker at Ni känner till denna sak genom nogon kort notis eller så. - Ja, det var icke småsaker. 1 fat rapsolja, 1 fat gasolja och 1400 kg dynamit! Saken har väckt den pinsamaste och största uppmerksamhet i hela Nordland. Hvems felet er ligger i oppen dag, men nu äro stora och starkakrafter i gång för att få ansvaretatt drabba en stackar fattig stigare. - Jag kan ju gärna berätta saken.
    Natten til den 1. Sept. var det som explosionen skedde. Ingeniör Wenström, svensk-amerikanaren, är den som har innfört bruket av gasolja vid Sulitjelmagrufvorna. Stigarne ha icke vetat huru farligt denna olja var - och sålunda skedde olyckan. En av dem skulle inni ett som upplagskällare begagnat stoll. Han gikk med bar gruflamp och skulle hämta dynamit. Gasoljan hade - som den brukar - fyldt rummet med gas - och ett to tre brann luften omkring stigaren. Han kastade hvad han hade och begaf sig på flykten, utan att varna nogon af de 30 arbetarne i grufvan. En svensk pojke kände emellertid att det luktade så besynnerligt, hvarför han springer till alla orter, der han visste att arbetare voro, och varnade dom. Endast två glömdes. Strax derpå exploderer gasoljan och ögonblikket efter dynamiten. Ni kan vara seker på att det blev en ordentlig smäll. Det var annat än småsmällarne på Jakobsbacken under ryptiden.
    De två karlarne hade likväl kändt röken af gasoljan och børjat  springa mot utgången, men de huno icke långt förr än döden hämtade dom. - Wenström tog saken med amerikanskt lättsinne. Wi ha haft en liten explosjon i natt! sade han ock log! Strax efter kommo många rettvisans tjänare hit: Statsadvokaten, sorenskriver, overretssagföreren, lensmand, fabrikinspektören, bergmester o. fl. Det blef ett flera dagars förhör, med resultatet att statsadvokat fann sig skyldig att föra talen emot Wenström och stiger Solberg for drab gjennom stor sködeslöshet. Målet skulle före.. ma inför lagmannsrätten i Bodö (jury) gångna vecka, men hur.. ha krånglat har det hela blefvit uppskjutet till den 9 januari.
    Stora krafter äro i rörelse. Blir juryens svar fällande blir vedkommendes straff - tukthus längre eller kortare tid. Man har föreslagit Wenström att försvinna, men detta har han icke gjort. Han tror sig oskyldig. Själfva professor Sjögren är häruppe för att hjelpa sin skyddsling. - Då saken har varit före i januari skal det vara mig ett sant nöje att sända Er Bodötidningarnas referat. Jag tänker att Ni interesserar Er för Sulitjelma. Ni har icke sett annat än den ljusa sidan af lifvet här. Ni kan få se om ..............om Ni komme längre in i förhållandet.
    Nu till andra, trefligare ting.
    Anfindsen har tilsammans med kontorschef Ingelsson varit öfver til Kjöbenhavn i oktober, men de hade icke tid att resa till Nyborg. Men det är icke omöyligt att kontorschef Lindberg och Wedholm nogon gång kommer att träffa Er i Danmark.
    Eder fröken Ström reste till Kjöbenhavn i september, tror jag. Då jag hörde det blef jag riktigt rädd. Jag kunde icke tänka mig annat än att hon ville resa dit för att för..ka med en viss kapten. Till all lycka var det icke så. Hon h... och har länge haft en kjæreste i Kjöbenhavn. Det var till han hon reste. Ni tyckte att jag i somras var långtifrån galant emot denna fröken. Ja visserligen. Men jag betedde mig icke o... emot henne af nogon annan grund än derför att jag flera gånger hade i Bodö sett besynnerlige ting af denna fröken ......... hon var förlofvat. Annars brukar jag icke vara sådan emot smaapiger. - Ni mins den andra lilla nydelige skabningen.
    Om Ni lofvar att icke förråda mig såsom källa och icke låter nogon veta att Ni känner det - kan jag beretta att hon är förlofvat med en Sulitjelmafunktionär! Ni kann själf gissa med hvem. Ni får nog någon gång i framtiden ett förlofningskort. - Lindberg ock jag gjorde ett besök i Bodö i oktober ock tillbrakte der en hel vecka under a...kanda nöyen. Der var redningsmarked och andra tillställningar. Från denna tid kunde det vara mycket interessanta småting att more en vän med, men brefvet har fått en längd, som er forfärlig.
    Jag slutar nu med ett förnyadt tack för fotografiet och för den påskrift, som visar att Ni håller mig i ett vänligt minne. Våra fotografier får Ni på en gång. Då vi ännu icke fått besked från ett håll och vi ........ göra nogonting extra får Ni väl hafva litet tålamod.
    Lindberg och de andra be om sin hälsning. Lindberg ber att jag skall berätta att han har svårt att komma sig i gång med ett bref, men han lofvar att hvarje dag tänka på att skrifva. Han ber om sin hjärtliga tack för porträttet.
    Frid och fröyd!

Er hängifne vän

Pelle Mohlin

P.S. Nu har jag - efteråt - fått höra att direktören Gamnes och doktoren fandt sina fotografi. Dette gör en liten förendring i vår plan. Eftersom jag har ett lappkort kvar sänder jag Er det. Jag skall i alla fall ha nöjet sända ett annat.

Bodö den 10 febr. I896.

    Kära H. (En av Pelle Molins väninnor i Norrland.)

    «Åh! det var en fågel, som sjöng ett par toner om att den mig mest sympatiska flicka i B. icke hade än­nu helt och hållet glömt, att jag var till, och att jag en gång korsat hennes väg. Ljög han och sjöng han falskt? Det är så få gånger här i lifvet att man blir erinrad med sympati, att ni icke får säga att det var en mystifikation!
    Jag fick höra det där före jul upp till Sulitjelma, och gick där omkring på mina askeskidor i de väldiga snömassorna och kunde icke annat än tänka på en blank sjö i B. och solsken och vackert väder och henne, som satt i båtens bakstam! Mörkret låg tätt i den dal, där vi bodde vid Sulitjelmakedjans fot koppar­verkets ångbåtar voro dragna på land järnvägstrai­nen var insnöad vi fick icke post från yttervärlden på många dar och skulle alltså föda vårt andliga lif med innehållet i sista gamla korrespondensen. Det var icke alla, som gick i tankarna på solsken och en flicka i bak­stammen af en båt.
   Ja, nog trodde jag, att jag många gånger skulle kom­ma tillbaka till B. och ro i båt och vara förståndig,. men ung. Där kunde ju finnas andra än bara Dillner och Uffen.
   Huru länge är det sedan? Två, tre år?
   Så hände sig en dag, att en lång och kraftig medicine kandidat, stadd på fotvandring till Norge och Lofoten, stack inom i det s. k. hotell, där jag låg i andligt och lekamligt bakvatten. Han såg på mig och sade att en marsch skulle göra mig godt. Och den är icke svår att locka som gärna efter vill hoppa.
   Vi gjorde en enastående fotvandring. Genom Ströms vattudal gick färden över Jorm och Blåsjöfjällen. Vi hade ingen brådska. Vi bodde hos nybyggare och lap­par, hjälpte till med renvakt om nätterna, ty det var varg och metade stenbit i alla de ärtgröna fjällflo­derna.
   Hände sig, att vi icke nådde folk efter en dags vand­ring, var det bra och nådde vi folk blef det myrbär och mjölk och historier och dans och det var ock­så bra. Och sent omsider kommo vi till en norsk fjord, Vefsen, och då föll första snön. Här efter kusten seg­lade vi med fiskare, reste med ångare, eller t. o. m. gjor­de lustturer med några rika svenskars hvita ångare, under det ägarna foro fram och tillbaka och besökte sina grufvor, hvaribland Sulitjelma var den största, det stolta Sulitjelma med egna 5 ångare, egen järnväg, egen läkare, egen präst och en storartad gästfrihet. Mars månad såg mig i Lofoten, där jag på en räddninigssköjte åsåg 40 millioner alnslång torsk uppdragen ur vattnet af 30 000 fiskare på tre månader.
   Kamraten var då i Stockholm. Maj månad såg ho­nom på resor i Amerika och mig på en lång lustseglats i Finmarken, rundt Nordkap och Nordkyn under all­sköns upptåg vid fågelfjäll och fiskevær. Jag skall aldrig glömma den Finnmarkspräst, som jag med grovkjævt (wisky och vatten) narrade att vaka 74 timmar i ett enda streck. Juli såg mig i Sulitjelma, långt uppe på en af dess glaciärer i ett tält, tillsammans med en kartläg­gande löjtnant, en dansk infanterikapten och millionärs­son och en Hamburgerbankir, som jag vid hvarje vår måltid tvang att hjälpa till med att skala potatis och göra nytta. Den stolte gamle kämpen från I87o års krig lyd­de och ropade «Lefve gamla Sverige», som jag under stort besvär lärt honom.
   Då var min medicinare i New Foundland.
   Och så ha vi flackat omkring och varit unga.
    Kanske läste ni i årets kalender «Nornan» en bit histo­ria af mig, som tydde på ett begynnande vanvett? Nor­densvan hade skrifvit att han ville ha en historia. Jag tänkte icke på det förr än jag en natt i sista augustitiden satt ensam i ett tält vid Pärjeb Kjeurajaure, bredvid en isbræ och väntade döden! Skulle måla där uppe. Vädret var bra på uppresan. Alla handtlangare va' munt­ra och ryporna skrattade på hvarje fjällklint. Men det blef annat, sedan alla dragit ner till verket. Det var en af de där bekanta snöstormarna, som ta lifvet af folk. Jag satt i tältet, som skakade i stormen som dun, höll un­der 2 nätters och en dags vaka fast i tältstången för att icke härligheten skulle ryka och skref under mycken möda den vansinniga historien i Nornan. Till slut gäll­de det att se till att pallra sig i väg.  - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
   Det blef stort mottagande då jag kom fram. De hade ämnat sända en hjälpexpedition efter mig, men icke fått någon som vågade. Nu drucko vi alla toddy på aftonen och höllo tal för hvarandra och va' vänliga.
   Ja, det har varit tider! Men Norge och Nordland är ett intressant land. Det är icke sällsynt att se ett helt led af hvalfiskar gå framför kanten af ett sillstim, ett »sillberg». Här simma hundratusental af ejder. På som­maren lägga de sina ägg och plocka af sig sin dun, nä­stan inne i boningsrummen ute på de s. k. fågleværen. Och vetter fönstret åt norr, sofver man under två måna­ders tid med midnattssol i sitt rum.             Här skall nu göras litet nordisk konst till ett par gruf­direktörer och sedan blir det Lofoten: några dussin mid­nattssol till 36 skilling stycket att resa till Spetsber­gen för.
   Ämnat sticka af med Andrées nordpolsexpedition men måste dessvärre vända, då luftseglingen börjar. Göteborgs Handelstidning och «The Sun» i Newyork ha redan börjat underhandlingar med Andrée om att släppa mig med till Spetsbergen såsom deras korrespondent.
   Jag kommer att svära tills jag blir svart i halsen om det misslyckas. Då blir det antagligen Stockholm Nicarague.
   Det blef ett långt bref det här och skulle endast utgöra ett tack (om nu historien var sann!) för det ni ännu minns mig med sympati och väninnekänsla.-----------------------------------------------------------------

            Frid och fröjd!

                                                                                                            Eder tillgifne

PELLE.

Bodö den I5 febr. I896.

    Kära syster!

    Nu är man här igen och blir väl här tills vidare. Det är icke mening att resa omkring i nordligaste Norge på denna årsens tid. Här har nu rasat storm och varit styggveir I½ månad utan en enda vacker dag.
    Ännu vet jag icke, om jag skall resa öfver till Sverige eller stanna här längre. Sulitjelmabolagets styrelse har så svårt att bestämma sig i anseende till den stora mål­ningen. De vill ha den till förärings så godt som och jag anser mig icke ha så god råd.
    Skall den nu bli utaf, måste jag resa öfver till Sverige, antagligen till Stockholm, men helst till Malmö. Slik resa blir dyr och måste tagas med i räkningen. I alla fall hade jag ämnat mig till Lofoten till sommaren och där måla en hop midnattssol ti1l 36 skilling stycket. Och längre fram på sommaren ja, det du! Går det bra blir det roligt utaf den lede Beelzebuuub (ursäkta men jag kommer nu icke ihåg, hur många u det skall vara i det namnet!)
   Men blir det bärmotigt, så blir jag den, som kommer att hänga läpp länge.
   Det gäller att få följa med Andrées nordpolsexpedi­tion till  ja, bara till Spetsbergen. Dit går expeditio­nen med en större, förhyrd ångare, som nog också kan rymma den, som har den äran att vara korrespondent och medarbetare i The Sun i Newyork Parisupplagan af Herald samt Göteborgs Handels och Sjöfartstid­ning.
    Det beror nu på Andrée. Möjligen kan det hända, att han icke vill ha bladlöss med sig till Spetsbergen, men kanhända han heller inte har någonting emot, att en på­passlig korrespondent genom långa telegram och bref från Hammerfest och Ingö utbasunerar hans lof.
    Jag väntar nu svar från Göteborg och kan kanske ha Andrées svar om en månad.
    Detta skulle bli en utomordentlig resa. Att först och främst få vara ögonvittne till denna ballongsegling  en bit världshistoria af första klass. Så detta intressanta ishaf med dess mångfald af egendomliga simmare och fåglar. Sist och slutligen en angenäm resa, som icke allenast pekuniärt skall löna sig utan också skall ge mitt namn en viss klang i den stora utländska pressen. Bara man nu kunde bli enda korrespondenten ombord! Jag lofvar att jag skulle nyttja anledningen. En plan att ge en af Andrées deltagare i ballongresan gift i ärtsoppan, så att jag kunde få kila af i hans ställe  går jag ännu och öfverväger. Det skulle icke vara dödligt gift, utan bara en så pass stor dosis råttmat, att han icke kun­de vara med. Simplast vore förstås att slå ihjäl en af dem, men det är icke sagdt, att han dör af det stryk jag kan ge.
    Du skall icke tro att det här är skämt det är så kallat ramt allvar. Djupt allvader!
    För öfrigt kan du låta bli att tala om min plan tills vi­dare eller till dess jag är klar och har saken klappad.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

            Frid med dig!

PELLE.

Bodö den 2 mars I896.

    Broder Uff! (En av Pelle Molins Norrlandsvänner.)

    Du kan icke tro, hur många gånger jag under sista sommar och höst har hedradt dig och Ida med att tänka på er. Att du fullkomligt glömt mig bevisar din svars­löshet på två bref.  Men då jag gått på högfjällen och haft soliga dagar vid godt humör på rypjakt, på sten­bitmete, på fjällplatå eller glaciär, är det så innerligen na­turligt, att jag många gånger tänkt på Uffen hin lange och squawen. I synnerhet vid hvarje örret, som dinglat på kroken har jag alltid ropat inom mig: Uff, vena! Jag hade ju aldrig försökt fiske, förr än du narrade mig att ta ett spö i hand vid Hellingsåfallet. Ja, den dagen!
    Dessa trakter såg jag igen under I894 års höst, då jag gick med kont på ryggen och en medicinare vid sidan på väg till detta landet. Vi försökte att meta, då med. Men vi hade ingen lycka. I stället, och ehuru det var i oktobers början, badade vi vid de flata hällarna längst ned du vet, där vi vadade öfver, och jag hann före trots mina korta ben. Ett stort blossandt bål hade kvacksalvaren och jag fått i stånd vid de fina hällarna. Vi hade något att späda ut vattnet med och vi hade kaffe och tillsam­mans omkring 3oo kr. i lomma. För landstrykare är det rikedom. Under det vi gingo nakna omkring eller sedan påklädda gjorde upptäcktsresor, berättade jag mannen om dig och vår resa. Jag gaf medicinmannen in af Uff, portionsvis och i piller, och slik lång gosse med många bonmots kan man hålla på länge med, innan man portio­nerat ut honom. Och den kära, käcka squawen. Jag minns egentligen två squawer. En blek och med stub­bigt ljust hår och en med blomstrande ansikte och så präktigt lockig. Den ena från sommarfärden och den andra från en juletid, då hon och du en gång hälsade på mig i Wästanbäck. Naturligtvis hälsar du henne hjärt­ligen och pr extra omgående outsägligen mycket. Se­dan jag senast skref till dig har jag gjort en lång och intressant resa i Finmarken, passerat Nordkap på själf­va den första midnattssolnatten i fjor och Nordkyn un­der orkan i en sköjte. Meningen var att jag på sydre­san skulle taga in på Ingö och därifrån följa en tur med en hvalfångare. Hade telegram och bref från förestån­daren af dess största hvaletablissemang, men dess värre ansågs icke lönt att resa dit ut, därför att det var så smått med hval på hafvet. I stället stack jag af till ett fågelfjäll, Sværholtklubben (ytterst på landspetsen emellan Nord­kap och Nordkyn) och russlade sedan sydöfver. Du kan icke tro hvilka sträckor det är. Från Nordkyn till Bodö 3 dygn med 12 knops fart. Strax efter jag var kommen hit, blef jag inbjuden att som svensk tidningsrepresen­tant öfvervara en stor regattan med supé. Där besvarade jag en skål för Sverige och gjorde smått lycka. Här förde jag mest ett drömlif under förra delen af somma­ren, såg midnattssol inne från mitt rum och min säng, njöt af vackra färger och hade själakval. I juli vart jag af direktör Henning inbjuden. till Sulitelma och vistades där till nu gångna januari under mycket fästande och högt lif. Intressant ställe och mycket lif på sommaren. Om du har en så pass stor karta, kan du, om du först följer Salten och Skjarstadfjord inåt landet, märka en kedja sjöar, som sluta vid Sulitelma, vid riksgränsen, där här vattendelaren går. Alltså: från Fincide (lappnäset) där fjorden slutar, går man med verkets ångbåtar och järnbana, jordens nordligaste och kanske bland de vack­rast situerade, till dess man något över en mil från grän­sen vid en vacker sjö kommer fram till Haugvand och Furulund, verkets hufvudort. Vackert byggdt, många tjänstemän, glada gossar, gästfritt men något för högt lif och många turister.
    Ofta då dr F. Sverionius kommer närmare kusten ta­ger han vägen öfver Sulitjelma, där han förplägar och är gemytlig i sin fjällfriskhet. Eller där komma geologer och botanister af svensk, amerikansk eller fransk ras. Där flaggas då på Io flaggstänger, där ges middagar, och därifrån reser man aldrig utan att bocka sig djupt för svenskar, dess bord och kannor.
    Aldrig skall jag glömma en fjällvistelse i tält hos löjt­nant Kjellström, kartografen. Där var i hans tält en tysk bankir, en dansk infanterikapten och millionär, en fil. licentiat, löjtnanten och jag. Där talades en tyska, som just hade legat för din röst. Jag talade med ban­kiren mest på »idiotiska», och med gester till förstodo vi hvarandra godt. Där blef vandringar öfver stora jök­larna och fjällbestigningar och bad i det (i juli slut) + 3 grader varma vattnet.
    Bankiren lärde jag skala potatis och ropa »lefve gamla Sverige!» Så fort han kom in på några af sina minnen från I870 års krig fick han svenska bragder att höra och smälta. Sverige dominerade.
    Nu blir jag här ett par månader och reser sedan till Lofoten, där jag skall måla i sommar midnattssol och vackra fjäll.
    Sedan vet jag icke, hvart jag styr kosan. Det är för öfrigt likgiltigt. Bara Bacchus och Venus följer med mig. Kanske det blir till fjälls nedåt Namsenallmännin­gen för att i stillhet tänka på lifvets gåta och den mörka framtiden för en målare som är på efterkälke. Snart skall jag ha det nöjet att sända dig mitt porträtt, om du vill ha det. Jag har förlorat mycket af min forna skön­het(!!) men får trösta mig med att knep och erfarenhet få ersätta det som fattas.
    Huru är det med dig? Du må, om du gitter skrifva, berätta allt möjligt om dig, och huru du haft och har det. Äfvensom om Ida och Vivan och kanske där är fler?
    Detta tredje försök att brefledes anfäkta dig bevisar till full evidens, att jag behåller dig i det friskaste minne. Kan icke smickra mig själf med att ha efterlämnat angenäm hågkomst hos någon. Min ekonomiska oefter­rättlighet har gjort mig föga gouterad.

            Frid och fröjd och ett handslag!

                                                                                                Din tillgifne vän

PELLE.

    Kjære M.

    Om jag hade dig här, skulle jag stänga dig inne flera timmar för att få behålla dig för mig själf. Så skulle jag mätta mina ögon genom att se på en riktigt god kvinna som jag sätter främst af alla och som jag innerligen håller utaf. Vet du och har du hört omtalas, att en hädareyngling, och en hedning kan ha stunder, då han önskar att ha annat, som trampar genom hans själ än feta herrar i lauparskor?
    Nej, jag kan icke skrifva i dag. Jag är trött och fattig
    - Tänk dig. Jag har setat med pennan i långa minuter och funderat på, hvad jag skall hitta på. Och ändock be­höfver jag så väl skrifva till dig just nu. Jag behöfver dig. -
   Då du läser biten i Nornan skall du tänka på, att detta är icke hvad jag ämnade, då jag skref den. Mest var det för att jag ville en gång skrifva en rad om min mor - men här är icke den intensitet, som jag, kände, då jag planlade biten.
    Ja, du får se. »Historien» vil bli dig en skuffelse.
    Hjärtlig tack för slipset. Jag skall bära det, då vi ses härnäst, som jag hoppas sker snart. Lindskog är nu hemma i Göteborg. Kanske han och jag träffas i Stockholm redan i januari.
    I så fall lärer jag aldri se Norge mera. Och dig?
    Hälsa familjen – och hjärtligen den älskliga L.