Bodö den 2 mars I896.

    Broder Uff! (Gustaf Frykholm)

    Du kan icke tro, hur många gånger jag under sista sommar och höst har hedradt dig och Ida med att tänka på er. Att du fullkomligt glömt mig bevisar din svars­löshet på två bref.  Men då jag gått på högfjällen och haft soliga dagar vid godt humör på rypjakt, på sten­bitmete, på fjällplatå eller glaciär, är det så innerligen na­turligt, att jag många gånger tänkt på Uffen hin lange och squawen. I synnerhet vid hvarje örret, som dinglat på kroken har jag alltid ropat inom mig: Uff, vena! Jag hade ju aldrig försökt fiske, förr än du narrade mig att ta ett spö i hand vid Hellingsåfallet. Ja, den dagen!
    Dessa trakter såg jag igen under 1894 års höst, då jag gick med kont på ryggen och en medicinare vid sidan på väg till detta landet. Vi försökte att meta, då med. Men vi hade ingen lycka. I stället, och ehuru det var i oktobers början, badade vi vid de flata hällarna längst ned du vet, där vi vadade öfver, och jag hann före trots mina korta ben. Ett stort blossandt bål hade kvacksalvaren och jag fått i stånd vid de fina hällarna. Vi hade något att späda ut vattnet med och vi hade kaffe och tillsam­mans omkring 3oo kr. i lomma. För landstrykare är det rikedom. Under det vi gingo nakna omkring eller sedan påklädda gjorde upptäcktsresor, berättade jag mannen om dig och vår resa. Jag gaf medicinmannen in af Uff, portionsvis och i piller, och slik lång gosse med många bonmots kan man hålla på länge med, innan man portio­nerat ut honom. Och den kära, käcka squawen. Jag minns egentligen två squawer. En blek och med stub­bigt ljust hår och en med blomstrande ansikte och så präktigt lockig. Den ena från sommarfärden och den andra från en juletid, då hon och du en gång hälsade på mig i Wästanbäck. Naturligtvis hälsar du henne hjärt­ligen och pr extra omgående outsägligen mycket. Se­dan jag senast skref till dig har jag gjort en lång och intressant resa i Finmarken, passerat Nordkap på själf­va den första midnattssolnatten i fjor och Nordkyn un­der orkan i en sköjte. Meningen var att jag på sydre­san skulle taga in på Ingö och därifrån följa en tur med en hvalfångare. Hade telegram och bref från förestån­daren af dess största hvaletablissemang, men dess värre ansågs icke lönt att resa dit ut, därför att det var så smått med hval på hafvet. I stället stack jag af till ett fågelfjäll, Sværholtklubben (ytterst på landspetsen emellan Nord­kap och Nordkyn) och russlade sedan sydöfver. Du kan icke tro hvilka sträckor det är. Från Nordkyn till Bodö 3 dygn med 12 knops fart. Strax efter jag var kommen hit, blef jag inbjuden att som svensk tidningsrepresen­tant öfvervara en stor regattan med supé. Där besvarade jag en skål för Sverige och gjorde smått lycka. Här förde jag mest ett drömlif under förra delen af somma­ren, såg midnattssol inne från mitt rum och min säng, njöt af vackra färger och hade själakval. I juli vart jag af direktör Henning inbjuden. till Sulitelma och vistades där till nu gångna januari under mycket fästande och högt lif. Intressant ställe och mycket lif på sommaren. Om du har en så pass stor karta, kan du, om du först följer Salten och Skjarstadfjord inåt landet, märka en kedja sjöar, som sluta vid Sulitelma, vid riksgränsen, där här vattendelaren går. Alltså: från Fincide (lappnäset) där fjorden slutar, går man med verkets ångbåtar och järnbana, jordens nordligaste och kanske bland de vack­rast situerade, till dess man något över en mil från grän­sen vid en vacker sjö kommer fram till Haugvand och Furulund, verkets hufvudort. Vackert byggdt, många tjänstemän, glada gossar, gästfritt men något för högt lif och många turister.
    Ofta då dr F. Sverionius kommer närmare kusten ta­ger han vägen öfver Sulitjelma, där han förplägar och är gemytlig i sin fjällfriskhet. Eller där komma geologer och botanister af svensk, amerikansk eller fransk ras. Där flaggas då på Io flaggstänger, där ges middagar, och därifrån reser man aldrig utan att bocka sig djupt för svenskar, dess bord och kannor.
    Aldrig skall jag glömma en fjällvistelse i tält hos löjt­nant Kjellström, kartografen. Där var i hans tält en tysk bankir, en dansk infanterikapten och millionär, en fil. licentiat, löjtnanten och jag. Där talades en tyska, som just hade legat för din röst. Jag talade med ban­kiren mest på »idiotiska», och med gester till förstodo vi hvarandra godt. Där blef vandringar öfver stora jök­larna och fjällbestigningar och bad i det (i juli slut) + 3 grader varma vattnet.
    Bankiren lärde jag skala potatis och ropa »lefve gamla Sverige!» Så fort han kom in på några af sina minnen från I870 års krig fick han svenska bragder att höra och smälta. Sverige dominerade.
    Nu blir jag här ett par månader och reser sedan till Lofoten, där jag skall måla i sommar midnattssol och vackra fjäll.
    Sedan vet jag icke, hvart jag styr kosan. Det är för öfrigt likgiltigt. Bara Bacchus och Venus följer med mig. Kanske det blir till fjälls nedåt Namsenallmännin­gen för att i stillhet tänka på lifvets gåta och den mörka framtiden för en målare som är på efterkälke. Snart skall jag ha det nöjet att sända dig mitt porträtt, om du vill ha det. Jag har förlorat mycket af min forna skön­het(!!) men får trösta mig med att knep och erfarenhet få ersätta det som fattas.
    Huru är det med dig? Du må, om du gitter skrifva, berätta allt möjligt om dig, och huru du haft och har det. Äfvensom om Ida och Vivan och kanske där är fler?
    Detta tredje försök att brefledes anfäkta dig bevisar till full evidens, att jag behåller dig i det friskaste minne. Kan icke smickra mig själf med att ha efterlämnat angenäm hågkomst hos någon. Min ekonomiska oefter­rättlighet har gjort mig föga gouterad.

            Frid och fröjd och ett handslag!

                                                                                                Din tillgifne vän

PELLE.